-Ja, herregud! säger en Alice 40 år länge bort i sitt liv, lite föraktfullt till den där naiva Alice som står och glor snopet utanför toaletterna på en rastplats längst autobahn.
Hon kunde ju inte se sig själv där hon stod men den 40 år äldre Alice är rätt så säker på att hon såg riktigt dum ut. Munnen öppen och hakan hängande och ögonen riktigt blåögt uppspärrade.
- Hur dum får man bli. Hon fimpar cigaretten med en ilsken tryckning i det vita askfatet med Türkie-tryck i botten som hon köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet.
När hon hade insett att han faktiskt hade gett sig iväg och lämnat henne hade hon tänkt att han kanske hade blivit tvingad. Kanske hade han blivit kidnappad av den där mannen med maseratin. Han hade kanske stuckit ut en pistol genom fönstret och pekat på Carsten med den och sagt "om du inte sätter dig i bilen nu så..."
Fast hon visste ju att det inte var sant. Hon trodde inte att Carsten hade lett så brett om någon hade pekat på honom med en pistol.
Kanske åkte han med den där karln för att han var tvungen att... att hämta något ... någonstans... Nog skulle han väl komma tillbaka och hämta henne.Han hade ju sagt att han älskade henne, att hon var tvungen att följa med honom på den här resan, för han kunde inte leva utan henne, hade han sagt.
- Sån't där säger de bara för att få ta dig på brösten. Förklarar Alice i köket på Blåbärsvägen för Alice på rastplatsen på autobahn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar