På det villande havet

"Det bästa med Carsten", tänkte Alice där hon låg och flöt på den lutande bänken på rastplatsen vid autobahn. "Det bästa med Carsten var att han såg mig, mig Alice. Han såg inte enheten Astrid&Alice, inte de blonda tvillingarna Ahlin. Han såg mig och jag hade ett oerhört behov av att bli sedd som mig själv, som Alice. Bara Alice.
Nu minns jag inte varför. Bara Alice är ju ingenting. Bara ett tomt skal. Ett halvt skal. En missbildning.
Carsten sa att jag var det vackraste han någonsin hade sett. Just jag. Ingen hade så vackra ögon som jag, sa Carsten. Fastän Alice har precis likadana ögon som jag. "

Alice på bänken ryser till så att hon nästan ramlar av de smala, sneda brädorna.
Vilken idiot han hade varit som påstod något sådant. Hon såg exakt likadan ut som sin syster. Det hade de jobbat på i 18 år. Att se Astrid var att se sig själv i spegeln. Var hon den vackraste Carsten hade sett var Astrid också det, det borde en idiot begripa.
"Det borde jag ha begripigt.", tänkte Alice. Hur kunde hon ha köpt att han sett något särskilt hos henne, något unikt. Det fanns inget unikt hos henne. Och sen hade han ju också sett en Maserati.

Hon reste sig häftigt upp. Här kunde hon inte ligga längre. Carsten skulle inte komma tillbaka och hämta henne, det var ju solklart. Hon ville faktiskt inte att han skulle komma tillbaka. Det är inte nyttigt att umgås med idioter.
Så fort det började ljusna gick hon bort till lastbilarna för att försöka få lift.

Sjösjuka

Om nätterna låg Alice på en av de risiga bänkarna på rastplatsen, nära soptunnorna och råttorna men långt ifrån lastbilarna med sovande chaufförer.

"Hellre råttorna", tänkte hon.

Hon sov inte. Hon kände hur världen gungade omkring henne. Det var som att ligga på en smal flotte ute på ett öppet hav, utan fäste, bara driva.

 

Samtidigt låg Astrid i sin säng på Plommonvägen och kände hur sängen gungade. Hon flöt på ett öppet hav, drev utan fäste och det var en känsla som fick henne att må illa. Hon hörde hur det susade innanför hennes panna, som från bilar som körde riktigt fort, fort på autobahn.

 

Här låg de båda tillbaka i en gemensam känsla igen. Tillsammans i en gemensam känsla igen men ändå var det inte som förut. De var inte längre lika som förut. Nu fanns det en skillnad mellan dem

för en av dem hade blivit lämnad

och den andra hade valt att gå

Rastplats

I två nätter väntade Alice på Carsten på rastplatsen vid autobahn. På att han skulle komma tillbaka och hämta henne. Något annat skulle ju vara otänkbart intalade hon sig. Han hade ju lovat. Det måste finnas en förklaring.

Och någonstans visste hon ju att det gjorde det men att hon kanske inte ville veta hur den förklaringen såg ut.

 

Det är märkligt att sitta ensam på en rastplats i Tyskland när man alltid i hela livet varit två. När man sitter ensam om natten på en rastplats i Tyskland är det svårt att minnas varför man plötsligt så hett önskade att vara bara Alice. Att inte vara Astrid&Alice utan sig själv. Man börjar undra om det kanske egentligen inte var sig själv man ville vara utan att man hade velat vara Carsten&Alice. Det är inte så roligt att vara sig själv ensam på en rastplats i Tyskland om natten med bara råttorna som sällskap. Sig själv är inte mycket att ha. Visar det sig.

 

Man hör så mycket ljud när man är ensam. Det knakar och prasslar inne i träddungen bakom henne där vad som helst och vem som helst kan gömma sig. Någonstans står en dörr och slår, eller vad det är.

Men det värsta är alla ljud man hör inuti sitt eget huvud. Man hör Astrids röst som vädjar utanför mammas dörr och pappas smattrande gräsklippare. Ett tag tycker hon att hon hör klunkar och känner kyla som om pappa dricker mjölk direkt ur förpackningen framför kylskåpet.

Men det kan väl ändå inte vara möjligt.

Lite livsvisdom från en äldre Alice till en yngre

-Ja, herregud! säger en Alice 40 år länge bort i sitt liv, lite föraktfullt till den där naiva Alice som står och glor snopet utanför toaletterna på en rastplats längst autobahn.
Hon kunde ju inte se sig själv där hon stod men den 40 år äldre Alice är rätt så säker på att hon såg riktigt dum ut. Munnen öppen och hakan hängande och ögonen riktigt blåögt uppspärrade.
- Hur dum får man bli. Hon fimpar cigaretten med en ilsken tryckning i det vita askfatet med Türkie-tryck i botten som hon köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet.


När hon hade insett att han faktiskt hade gett sig iväg och lämnat henne hade hon tänkt att han kanske hade blivit tvingad. Kanske hade han blivit kidnappad av den där mannen med maseratin. Han hade kanske stuckit ut en pistol genom fönstret och pekat på Carsten med den och sagt "om du inte sätter dig i bilen nu så..."
Fast hon visste ju att det inte var sant. Hon trodde inte att Carsten hade lett så brett om någon hade pekat på honom med en pistol.
Kanske åkte han med den där karln för att han var tvungen att... att hämta något ... någonstans... Nog skulle han väl komma tillbaka och hämta henne.Han hade ju sagt att han älskade henne, att hon var tvungen att följa med honom på den här resan, för han kunde inte leva utan henne, hade han sagt.
- Sån't där säger de bara för att få ta dig på brösten. Förklarar Alice i köket på Blåbärsvägen för Alice på rastplatsen på autobahn.