- Jag dödade honom också, sa Alice och drog isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
Alice stirrade på det tunna tyget utan att säga något. Det var mycket, mycket tyst i det symetriskt möblerade köket, länge. Till slut släpper Astrid morgonrocken med en liten suck, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig tillbaka på pinnstolen. Sedan spänner hon ögonen i Alice och berättar allt om ToyTiger. Hon låter inte alls som Alice, inte forcerad och nervös, inte skuldmedveten. Hon berättar sakta och lugnt utan att släppa Alice med blicken.
När hon slutat att berätta bryter ett gräl ut på Blåbärsvägen 2. Det första grälet någonsin mellan systrarna. Det första grället som utspelat sig utanför deras huvuden.
"Och det som utspelat sig där", tänker Alice, tänker Astrid, "har inte varit tillnärmelsevis nog. Inte tillnärmelsevis."
För knappt har de tänkt det: "Jaghatardigjagönskarattduvardödsåattjagfickgöradetjagvillevaradenjagville."
Knappt har de tänkt det, förrän de skyndat sig att tänka andra tankar, utslätande tankar, tankar som ska radera ut de onda, tidigare tänkta:
"Kära älskade syster, vad vore jag utan dig, vem vore jag utan dig!"
onsdag 24 november 2010
onsdag 10 november 2010
Eller också...
Eller också var det så att Astrid drog morgonrocken tätare kring det tigerrandiga rafsetet medan Alice berättade. Kanske lät hon cigaretten brinna orörd mellan fingrarna medan hon lutade sig tillbaka på köksstolen och fascinerat betraktade systerns blundande ansikte. Hennes röda, skuldbelagda kinder. Hon lyssnade till hennes hastiga tal, hur orden gled in i och över varandra, som om hon bara ville spy ur sig allting så fort som möjligt. Som om hon trodde att hon skulle må bättre sedan. Som om hon trodde att Astrid skulle låta henne må bättre sedan. Eller som om hon var rädd att Astrid skulle avbryta henne.
Men Astrid skulle inte avbryta henne. Hon trodde inte att hon skulle låta henne må bättre heller. Faktiskt kände hon förakt för Alice, där hon satt och blundade och babblade.
För att hon varit så svag.
För att hon gapat över så mycket. Hon skulle både ha de där vita, tålösa stövlarna hon köpt, då när de var 18 år, och tidningen Svåra Kryss.
Hon hade lämnat Astrid ensam med en instängd mor och en gräsklippande far som inte hade önskat något hellre än att hon, Astrid också hade försvunnit. Inte hade hon fått någon uppskattning för att hon stannat på sin post. Sedan hade Alice kommit tillbaka och då hade allt bara gått tillbaka till det vanliga igen, som om inget hade hänt, som om inga gränser rubbats. Och nu satt hon här och hade mage att vilja ha en annan korsordstidning efter allt hon gjort. Och för det hade hon dödat Astrids man.
Astrid hade redan glömt att det var hon som hade dödat Bo genom att köpa ett tigerrandigt rafset.
Men Astrid skulle inte avbryta henne. Hon trodde inte att hon skulle låta henne må bättre heller. Faktiskt kände hon förakt för Alice, där hon satt och blundade och babblade.
För att hon varit så svag.
För att hon gapat över så mycket. Hon skulle både ha de där vita, tålösa stövlarna hon köpt, då när de var 18 år, och tidningen Svåra Kryss.
Hon hade lämnat Astrid ensam med en instängd mor och en gräsklippande far som inte hade önskat något hellre än att hon, Astrid också hade försvunnit. Inte hade hon fått någon uppskattning för att hon stannat på sin post. Sedan hade Alice kommit tillbaka och då hade allt bara gått tillbaka till det vanliga igen, som om inget hade hänt, som om inga gränser rubbats. Och nu satt hon här och hade mage att vilja ha en annan korsordstidning efter allt hon gjort. Och för det hade hon dödat Astrids man.
Astrid hade redan glömt att det var hon som hade dödat Bo genom att köpa ett tigerrandigt rafset.
tisdag 2 november 2010
Bekännelse
Sen satt de tysta länge. Alice sög i sig sin cigarett så fort och hårt att det värkte i lungorna. Sedan sneglade hon på Astrid och sa:
"Det var jag som dödade honom. Det var jag som gjorde det."
Astrid höjde på vänstra ögonbrynet och Alice blundade och berättade fort, fort hela historien om hur hon hatat tidningen Lätta Kryss, hatat den i flera år och att hon igår, bara minuterna innan det hemska hände med Bo, hade bestämt sig för att det fick vara nog. Hon berättade om soppåsen och den bruna bananen, om den hopskrynklade dragspelsbälgen och den utslätade, ihopskrynklade dragspelsbälgen som låg på hennes fönsterbräda mellan hennes vita askfat med Turkyie-tryck och hennes stora porslinsnyckelpiga.
Hon blundade medan hon berättade, för det var så svårt att berätta. Främst var det svårt att upptäcka att hon måste berätta eftersom Astrid uppenbarligen inte visste, inte hade känt.
Hon borde vetat om allt varit som det skulle mellan dem, om allt som hände inom dem också flödat fritt mellan dem. Men något hade gått sönder och hon undrade hur länge det hade varit trasigt.
Hade det varit så ända sedan hon liftat med Carsten till Paris?
Hade de bara inbillat sig att allt hade blivit som vanligt när hon kom hem?
Det blev tyst länge när hon berättat färdigt. Till slut måste hon öppna ögonen och titta på Astrid.
Astrid fimpade långsamt sin halvrökta cigarett.
"Jag gjorde det också." sade hon lugnt. "Jag dödade honom också."
Sedan drog hon isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
"Det var jag som dödade honom. Det var jag som gjorde det."
Astrid höjde på vänstra ögonbrynet och Alice blundade och berättade fort, fort hela historien om hur hon hatat tidningen Lätta Kryss, hatat den i flera år och att hon igår, bara minuterna innan det hemska hände med Bo, hade bestämt sig för att det fick vara nog. Hon berättade om soppåsen och den bruna bananen, om den hopskrynklade dragspelsbälgen och den utslätade, ihopskrynklade dragspelsbälgen som låg på hennes fönsterbräda mellan hennes vita askfat med Turkyie-tryck och hennes stora porslinsnyckelpiga.
Hon blundade medan hon berättade, för det var så svårt att berätta. Främst var det svårt att upptäcka att hon måste berätta eftersom Astrid uppenbarligen inte visste, inte hade känt.
Hon borde vetat om allt varit som det skulle mellan dem, om allt som hände inom dem också flödat fritt mellan dem. Men något hade gått sönder och hon undrade hur länge det hade varit trasigt.
Hade det varit så ända sedan hon liftat med Carsten till Paris?
Hade de bara inbillat sig att allt hade blivit som vanligt när hon kom hem?
Det blev tyst länge när hon berättat färdigt. Till slut måste hon öppna ögonen och titta på Astrid.
Astrid fimpade långsamt sin halvrökta cigarett.
"Jag gjorde det också." sade hon lugnt. "Jag dödade honom också."
Sedan drog hon isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)