Elektricitet

Medan Alice sitter där med cigarett, kaffe och korsord på sin lediga dag och rastlöst trummar med fingrarna på det glatta omslaget av Lätta Jävla Kryss.

Hon tänker på den där sommaren när hon var 18 år. Hon tänker på att den sommaren var det som om hon hade elektricitet i ådrorna. Hon kunde känna hur det blixtrade och sprakade och kröp under huden när hon stod vid vägkanten, med den ena handen på höften och den andra armen utsträckt och tummen i vädret.

Hur hon kunde känna att det sprakade så att det borde höras när hon berättade för Astrid vad hon tänkte göra. Hon tänkte lifta. Till Paris. Hon kunde känna det när hon vände den lamslagna Astrid ryggen och gick därifrån, hur gnistorna sprakade som ett fyrverkeri omkring henne.

När hon stod där vid vägen med tummen i vädret tänkte hon på Astrids min. Hon visste inte om det var känslan av att vara fri, att vara på väg eller tanken på Astrids min som fick blodet att spraka och spritta så. Hur Astrids ansikte hade sett liksom sönderslaget ut.

- Som att slå sig själv på käften, tänkte hon sen. Senare.

Men när hon stod där vid vägen, de där första dagarna. Då var det bara elektricitet. Då var det bara att vara bara hon. Vara Alice.

Varken mer eller mindre. Det som var hon tog slut precis där hennes hud tog slut. Det som var hon, som var Alice, var omslutet av ett sträckt lager hud. Där den huden tog slut, där tog också hon slut. Hon njöt av att känna sina gränser.

Den där andra delen av henne som kallades Astrid, var inte längre en del av henne. Vad det än var som pågick i Astrid just nu så inte pågick det i henne Alice. Det angick henne inte över huvud taget.

 

Alice sluter ögonen och försöker känna den där elektriciteten igen, minnas hur det kändes. De där korta dagarna. Hon fick betala ett högt pris för dem. Att leva resten av livet med Lätta kryss och kaffe, det var vad de kostade.

 

 

ToyTiger

Nej, de talade aldrig med varandra om den där sommaren när de var 18 år. Och den snart 60-åriga Astrid skulle aldrig, aldrig någonsin, berätta för Alice att hon inte alls sitter vid köksbordet på sina lediga morgnar, röker och löser korsord i tidningen Lätta kryss.

Istället sitter hon vid datorn i det som Bo kallar för sitt "kontor".

Istället för att vara Astrid med cigarett, morgonkaffe och korsord är hon sexiga ToyTiger i ett chattrum på nätet. Astrid älskar sina lediga morgnar. Då rinner det som någon slags okynnig elektricitet i hennes ådror.

Hon vet inte vad som är bäst, vad som gör henne mest upphetsad: rollen som ToyTiger och konversationerna i chatten eller detta att ingen annan vet vad hon gör. Ingen annan människa. Inte Bo eller Bengt. Inte Alice. Framför allt inte Alice.

Ingen av dem hon chattar med vet att hon egentligen är en del av Astrid&Alice. De tror att hon är en tjusig tjugofemåring, rödhårig och ständigt omkringglidande i sitt sovrum iklädd ett tigerrandigt raffset.

Astrid snyter sig i en begagnad cleanex  och drar den rosa, urtvättade frotémorgonrocken tätare omkring sig. Hennes torra, gråa hår spretar åt alla håll när hon böjer sig över tangentbordet och låter ToyTiger rulla över från rygg till mage där hon ligger på sin vinröda divan och suger lite behagfullt på ett valmanikurerat finger medan hon tänker ut vad hon ska skriva på sin tigerrandiga laptop. Bo:s stora harv till dator surrar och brummar, annars är det bara Astrids ivriga hamrande på tangentbordet som hörs.

Korsorden ska hon lösa blixtsnabbt på bussen på väg till jobbet i morgon. Det är tur att de är så lätta.

På rätt köl?

Så kom hon hem igen till slut.

Och stod i dörren till det gamla symetriskt möblerade flickrummet där Astrid låg blek och smal på sin säng.

Astrid såg upp på Alice och hennes blick var lika trotsig som ett skadskjutet djurs när det tittar på jägaren och tänker:

- Jävla klantskalle.

Alice's blick var en skyldig jägares. Hon såg i golvet.

Det hade varit en lång väg hem och ont om pengar. Nu var hon lika mager och blek som Astrid. Nu skulle allt bli som vanligt igen.

Mamma kom ut ur sovrummet. Pappa slutade klippa gräs.

Astrid reste sig upp från sängen och tillsammans ställde sig Astrid&Alice framför spegeln och såg att allting såg ut som vanligt.

Nästan.

 

De pratade aldrig med varandra om det som hänt. Inte ett ord skulle bli sagt emellan dem om denna sommars slagsida.

En katt för en katt?

Hemma i det symetriskt möblerade flickrummet på Plommonvägen har Astrid legat på sin säng så gott som hela tiden som Alice varit borta och känt hur den gungat på det villande havet. Men nu har hon rest sig upp.
Nu står hon framför hyllan med Alice's porslinskattssamling. Där står 20 stycken likadana katter som på hennes egen hylla vid den motsatta väggen. Hon sträcker ut en hand och griper den röda katten med vita prickar, de de båda tycker bäst om, som de köpte förra sommaren då de båda (båda!) reste med mormor till Visingsö.
Hon lyfter katten från hyllan, kramar den med båda händerna, med båda händerna runt dess hals, som om hon försökte strypa den. Om hon skulle knäcka nacken på den?
Hon vill göra något som ska göra riktigt ont i Alice. Straffa henne.

Men hon kan inte bestämma sig för om det värsta skulle vara att knäcka nacken på bara Alice katt eller om hon också måste döda sin egen.
Hon tycker mycket om den där katten och vill ha den kvar. Men om hon bara skulle slå sönder Alice katt så skulle hennes samling, som inte längre skulle vara likadan som Alices's, kännas...äcklig på något sätt.
Hon skulle inte kunna straffa Alice genom att slå sönder hennes katt, eller sin egen, utan att straffa sig själv. De var fortfarande oskiljaktligt sammansvetsade. Hon kunde inte frigöra sig från enheten Astrid&Alice.
De gav henne en känsla av triumf.