Men nu svänger han in på sin gata,

låter cykeln rulla nedför backen mot vändplanen längst ned där nummer två och nummer fyra ligger så prydligt bredvid varandra. Det är nummer två som är hans. Det vet han, för det står det på köpehandlingarna som är underskrivna med hans namn.
Men det är i köksfönstret i nummer fyra som han ser två gråspretiga huvuden skymta när han ställer ifrån sig sin cykel på garageinfarten.
”Lika bra det.” tänker han. Lika bra att de är på samma ställe, för han vill prata med dem båda. Han har förberett det han ska säga noga. Under hela eftermiddagen har han suttit vid skrivbordet på kontoret på VVS-firman och vridit och vränt på det han har att säga. När klockan blev fyra och det vara dags att låsa kontoret och cykla hem hade han tyckt att det lät rätt så bra där inne i hans skalle. Det lät så pass bra att han inbillade sig att han nog skulle få Astrid&Alice att också tycka att det lät bra.
När han kommit halvvägs hem hade han kommit på att han borde ha skrivit ut ett papper med det hela i tio punkter, men ja...det fick väl gå ändå.

Han kliver in i huset på Blåbärsvägen två utan att knacka.
Det verkar som om han skrämmer dem när han kommer in i köket för de stirrar båda på honom som om han vore någon som återvänt från de döda.
Det råder en stämning i köket som om en orkan gått igenom huset, en orkan, ett tåg, en lynchmobb...vilket som, eller alltihop. Det är en stämning av att möbler ligger kullkastade, lådor är utslitna ur sina fack och vända upp och ned, knivar nedsölade och porslinskattsamlingar slängda i golvet och söndertrampade till grus.
Men det är bara en stämning, det är ingenting som syns.
Om Bengt inte varit man hade han kanske lagt märke till den där orkanstämningen. Men nu är han man och fullt upptagen med att rabbla sitt lilla tal inuti huvudet. Fast han hajar till lite vid åsynen av Astrid. Är det något tigerrandigt som skymtar under morgonrocken!
Nå, han dröjer inte länge vid det. Det gäller att hålla sig fokuserad och ta kommandot innan någon av kärringarna börjar snacka. Han harklar sig lite och drar ute en av köksstolarna.
”Jaha, ni tjejer!”, säger han. ”Jag har en idé.”

Han hade inte förstått sig på denna besatthet av att de skulle se likadana ut till varje pris, ändå ut i färgen till trasorna i städskåpet. Vad var grejen? Vad var det som var så farligt med att det fanns olikheter. Vad var det som var så farligt med att inse att man var två personer i stället för en?
Men han hade aldrig mer tagit upp det här med skillnaderna. Naturligtvis inte.
Han undrade om de verkligen inte såg de där olikheterna själva, om de verkligen inte var medvetna, eller om de bara var någon slags förträngning. Han hade läst om det där. Att man kunde tränga bort sådant som var allt för smärtsamt att tänka på, så att det till slut var som om det inte fanns eller aldrig hade hänt.
Nej, varken han eller Bo hade ifrågasatt mera. Bara accepterat det hela och blivit de identiska bröderna B. Bo körde sin gula gräsklippande i samma cirklar i sin trädgård som Bengt körde sin gula gräsklippare i sin trädgård.
De hade spelat med i dårskapen men det hade hänt att de hade utnyttjat det också. Utnyttjat det faktum att Astrid och Alice uppenbarligen inte fann de fem fel som fanns hos honom och Bo.
Det hade hänt att de hade bytt hus med varandra och Bengt hade bott ett par dagar med Astrid medan Bo bodde med Alice och systrarna hade inte märkt av bytet. De gjorde åtminstone ingen min av att ha märkt något.
De hade skrattat en hel del åt detta, bröderna B, åt hur de lurade sina tokiga fruntimmer. Och kanske hade Bo tyckt att det var spännande att dela säng med sin brors fru några nätter då och då.
Bengt skulle aldrig ha erkänt det för brodern men själv hade han nästan tyckt att det var lite kusligt. Det var ju det att han inte märkte så mycket av bytet själv heller. Det hade ju inte varit någon skillnad, ingen skillnad alls. Han kunde lika gärna varit kvar hemma. Det spelade inte någon roll i vilket hus han bodde, eller med vilken syster. Det var bara med eller utan födelsemärke.

Inte förrän nu, när allt ställts över ända, som det slagit honom att de aldrig hade övervägt att säga nej till Astrid och Alice, aldrig ifrågasatt dem. Visst hade de fnissat åt dem och deras galenskaper men det var ändå det som gällde.
”De tio budorden” hade han och Bo fnissat många gånger efteråt med tanke på det där pappret och de tio punkterna. Men de hade ändå följt dem sedan. Levt efter dem i 30 år utan att ens ha diskuterat möjligheten att bryta mot dem. Inte ens så där bröder emellan.
1, Det är av yttersta vikt att upprätthålla ett gemensamt yttre.
2, Vi ska alltid sträva efter största möjliga symmetri.
Det var de två första och viktigaste punkterna/buden på listan. Astrid och Alice hade alltid betett sig som om de vore helt identiska, omöjliga att skilja åt. Som om de vore ett kött.
En gång hade han alltså påpekat att det inte förhåll sig så helt och hållet. Han hade sagt till Alice att hon och Astrid mer liknade de där finn-fem-fel-bilderna som fanns i veckotidningarna. I den ena bilden saknades det fem saker som fanns i den andra. Eller tvärt om.
På Alice kropp fanns det till exempel ett födelsemärke stort som en tumnagel på vänster axel. Hennes ögon var lite, lite rundare än Astrids, gluggen mellan tänderna var någon millimeter bredare. På hennes huvud fanns en lite kal fläck efter att hon fallit mot ett element när hon var fyra år och fått sy två stygn. Håret hade aldrig växt tillbaka på den fläcken. Och eftersom deras morsa inte hade slängt Astrid mot elementet också – Konstigt nog, tänkte Bengt – så hade hon inte den fläcken. Den femte och sista skillnaden var den att Alice var en centimeter längre än Astrid.
Fem skillnader, fem små detaljer som bara någon som kände dem riktigt väl kunde se.
Fem fel.
Han hade använt liknelsen med finn-fem-fel-bilderna när han hade påpekat detta för Alice. Kanske var det därför hon hade slagit till honom. Klippt till honom med knytnäven rakt i ansiktet. Sedan hade hon kastat sig över honom med ett närmast djuriskt rytande och...ja, faktiskt misshandlat honom. Han rodnar lite av skam över detta än idag där han cyklar fram, trots att det gått så många år. Men helt galen hade hon blivit. Hade hade fått kräla in under sängen för att freda sig och till slut hade hon gett sig. Det hade pågått i timmar.
Bo hade blivit skitförbannad på honom eftersom han naturligtvis hade blivit utsatt för samma behandling av Astrid så snart hon fått höra hur om det hela. Hur hade det sett ut om bara en av dem gick omkring blåslagen.

Ordningsregler

De hade åkt dit i sina blårutiga kostymer.
Det hade aldrig fallit dem in att de kunde låta bli. Det hade inte funnits något utrymme i samtalet med Alice – eller om det varit Astrid – till några alternativ. Lika otänkbart som det varit för Alice att de skulle opponera sig, blev det för honom och Bo. Astrid&Alice hade sagt att de skulle åka till café Andromeda klockan 14 på lördag alltså åkte det till café Andromeda klockan 14 på lördag.

Så där hade de varit sedan, hela deras äktenskap. De där envisa systrarna hade talat om hur de skulle göra och de hade gjort det. Det hade svurit mycket över det när de var för sig själva, han och Bo, att de hade drabbat av sådana galna och halsstarriga fruntimmer men de hade aldrig opponerat sig. Det hade liksom aldrig fallit dem in.
Så där hade de klivit in då på café Andromeda den där lördagseftermiddagen, i sina blårutiga, lite säckiga kostymer med likadana ljusblå skjortor under kavajerna och en likadan bred djupblå slips. Den här gången hade båda för säkerhets skull blommiga kalsonger. Käkarna tuggade varsitt tuggummi i exakt samma takt. Just det var ingenting de hade planerat det hade bara blivit så ändå.

Astrid&Alice satt längst in i caféet vid ett bord för fyra. De hade redan beställt åt dem alla. Det stod en kanna med kaffe på bordet och en likadan napoleonbakelse framför varje stol.
Systrarna satt i soffan längst in mot väggen. De var klädda i cerise-färgade kjolar som var skurna på ett sätt som kallades för klockat, inte för att vare sig Bo eller Bengt visste att det hette så eller att namnet på färgen var cerise, men så var det i alla fall. De hade pösiga blusar med axelvaddar och deras blonda luggar var tuperade till skyhöga glorior runt deras ansikten. Ögonskuggan var turkos och löparna var målade med något som fick dem att se lite glansigt fuktiga ut på ett aptitligt sätt, tyckte Bengt, men trots att systrarna som granskade dem mycket noggrant, såg ut att finna att det de såg var gott var det inte tal om några välkomstkyssar. De reste sig inte ens upp utan visade bara nådigt med händerna var det var meningen att Bo och Bengt skulle ta plats.

Inte heller var det någon tid för kallprat, det var straight down to buissnes.
- Ja, sa den ena av dem. Bengt kunde omöjligt avgöra vem av dem det var.
- Vi anser att ni är ett mycket bra råmaterial men det finns ju ändå en del att göra, som ni förstår.
Och det var den där tonen igen som inte gjorde rum för några motsägelser eller alternativ. Det fanns helt enkelt inte några motsägelser eller alternativ att göra rum för, så enkelt var det.
- Så, sa den andra, därför har vi sammanställt en lista med några punkter som det är viktigt att vi följer.
Bengt kunde se att henne naglar var målade med ett illgrönt nagellack när hon räckte dem varsitt pappersark. Pappret innehöll tio maskinskrivna punkter och hade överskriften Ordningsregler. Han insåg att när hon sa vi menade hon honom och Bo.
ett gemensamt yttre.