Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris

Inte ens om man blivit lämnad av den man trodde var den stora kärleken, på en rastplats längs autobahn.

 

När hon precis kommit ut från toaletterna, precis hade slängt sina småmynt på kaffefatet framför den brottarliknande kvinnan i städrock, såg hon Carsten hoppa in i passagerarsätet på en svart mazerati som sen fräste förbi hennes snopna ansikte innan mynten ens hade hunnit klirra färdigt på fatet.

Det var så otroligt att det inte kunde hända men det hände ändå. Det var så otroligt att hon ändå, som hon alltid gjorde, vände på huvudet för att titta efter Carsten där på parkeringen. Han brukade sitta någonstans med luggen i ögonen och en cigg i mungipan och nicka lite åt henne, som för att lite överseende bekräfta att jodå, här var han, här satt han. Han visste att hon var lite orolig, lite osäker inför den här resan eftersom hon inte hade varit utomlands förut. Sanningen att säga var hon lite osäker för att det här var det förstå någonsin som hon gjorde alldeles ensam, eller ja, med honom då, men ensam utan Astrid.

Så hon tittade sig om nu också för att se var han satt, för inte kunde det väl varit han som hoppade in i den där svarta, fula bilen. Hon vet inte hur länge hon stod där och glodde innan hon insåg att det faktiskt hade varit han.