onsdag 28 april 2010

Bo & Bengt forts

Det var den kvällen när Sven-Ingvars spelade i parken utanför - och Vingebuss hade ordnat en bussresa dit. Astrid&Alice hade köpt biljetter, våfflat håret med sina krustänger. De hade nya stora cerisa plastklipps i öronen och klockade kjolar och doftade Couleure de Benneton när de klev ombord på bussen vid stationen.
Innan den kommit till Vinge busstation hade den hämtat passagerare i Vånge och stämningen var redan hög. Mitt bland skränande och rökande människor satt de.
Bo & Bengt.
Två medelålders män i bylsiga, ljusblå kostymer, inga slipsar men tjocka guldkedjor glimmade i halsen innanför de uppknäppta skjortkragarna. De var en aning gråsprängda i tinningarna, huden var solarietorr och det luktade starkt av något namnlöst rakvatten. De tuggade intensivt på varitt tuggummi med nonschalant öppna munnar.
Men det var inte något av detta som gjorde att Astrid&Alice lade märke till dem. Det var de att de hade likadana bylsiga ljusblå kostymer, lika tjocka guldkedjor i halsen mot den lika torra solariebruna hyn. Att de hade gråa hårstrån i samma fält vid tinningarna och tuggade tuggummi i samma takt. Det var det faktum att de så uppenbart var tvillingar som fångade Astrid&Alice uppmärksamhet.

onsdag 21 april 2010

Bo och Bengt

Första gången Astrid&Alice såg Bo och Bengt var de 30 år och ännu orörda av män.

Inte så att det inte hade funnits aspiranter, tvärtom. De var ju inte illa att se på och det här med tvillingar är ju alltid lite spännande.
Men hur gör man när vågskålen alltid måste väga jämnt. När det som finns på den ena sidan också måste finnas på den andra, då kan det inte sitta en blond pojke i den ena skålen om det sitter en rödhårig pojke i den andra.
Visste, det hade funnits amibtiösa pojkar som hade erbjudit sig att ta hand om båda Astrid&Alice men det var inte så det fungerade. De hade aldrig delat, alltid haft varsin likadan. Det var så det gick till.

När de första gången såg Bo och Bengt var det som att hitta två sällsynta porslinskatter till samlingen.

söndag 18 april 2010

Lätta Kryss

Alice fimpar cigaretten i det vita askfatet med Türkyie-tryck i botten som är inköpt på den gemensamma charterresan till Turkiet, drar morgonrocken tätare omkring sig och stirrar håglöst på korsordstidningen framför sig; Lätta kryss heter tidningen. Ett exemplar av samma nummer ligger på samma plats på fönsterbrädan i Astrids kök, samma plats som Alice exemplar brukar ligga på när det är Alice som jobbar förmiddagsskiftet i receptionen. I morgon är det Astrid som ska sitta i sin morgonrock vid sitt köksbord och klicka med sin nästan tomma Türkyie-tändare och lösa korsord i sin tidning.

Alice suckar. Egentligen tycker hon att det är rent hejdlöst tråkigt att lösa korsord. Särskilt i den här tidningen där kryssen är så banala att det tar fem minuter att fylla i dem. Hon har sett andra korsordstidningar i kiosken. Särskilt en som heter Svåra kryss har hon tittat på. Det kunde ju vara trevligt att få tänka lite någon gång. Men de har aldrig köpt den tidningen.
Har man köpt samma korsordstidning i 3o år är det inte bara att byta hur som helst.

måndag 12 april 2010

Presenterna forts

Varje gång Astrid&Alice dammar sin porslinskattsamling och kommer till den där första, skärglaserad kattungen minns de den där födelsedagskvällen, presenterna och faster Agnes och de kan känna hur den där hisnande känslan griper tag i dem på nytt; som att sjunga djupt ned i en vågdal efter att nyss ha varit högst uppe på den högsta vågkammen. Hur det kör runt i magen och de måste svälja en extra gång. Ändå är det nästa femtio år sedan det hände.

Ingenting fungerade som det skulle så länge faster Agnes födelsedagspresenter låg kvar på de vita skrivborden i Astrid&Alice rum. De kunde inte leka därinne som vanligt, de kunde inte ens gå in i rummet. Tuggorna växte i munnen på dem när de åt, pappa hade den där stränga rynkan mellan ögonen, som han brukade ha när det var mycket att göra på jobbet, mamma darrade i hela kroppen så att hon spilde på den nya duken när hon skulle hälla upp kaffe.

När det blev kväll började Astrid&Alice att storgråta. De ville inte gå och lägga sig i sitt kantrande rum en gång till, ville inte, ville inte, ville inte! Och mamma, som knappt hade sagt ett ord på hela dagen, skrek högt åt pappa:
- Men gör något då, få ut det ur huset, se till att få ut det ur huset nu genast, gör något NU!
Och pappa reste sig med en mycket allvarlig min och tände en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet. Sedan hämtade han dagboken med de röda hjärtana och boken om flickan som ville ha en egen häst från Astrid&Alice rum. Han höll dem en i var hand, i ett tummgrepp, som om han vill röra så lite av dem som möjligt och han slängde de båda böckerna på elden och sedan sitter de tillsammans mamma och pappa och Astrid&Alice och ser hur böckerna brinner upp och blir aska som pappa rakar ut i en hink som han tömmer i trädgårdslandet.
Då känner Astrid&Alice att allt är som vanligt igen och de kan gå in i sitt rum som inte längre är på väg att kantra och börja leka med sina födelsedagspresenter.

söndag 11 april 2010

Presenterna

I vanliga fall var Astrid&Alice rum i perfekt symetri. Den ena sidan var en perfekt spegelbild av den andra. På var sin sida om fönstret stod en säng med vita gavlar och ett skärt överkast som mormor virkat. Vid sängens fotända stod en hylla med kramdjur och leksaker. Ovanpå den ena hyllan satt Astrids lockiga docka, ovanpå den andra satt Alice lockiga docka.

På var sin sida om dörren stod ett vitt skrivbord där Astrid&Alice kunde sitta och rita eller sortera sina bokmärken. På födelsedagskvällarna var alltid födelsedagspresenterna upplagda här och det var mycket svårt att slita Astrid&Alice från respektive skrivbord för att stoppa dem i respektive säng.

Men på kvällen den tionde födelsedagen var det som om de inte vågade närma sig skrivborden. Astrid&Alice satt på varsin säng och tittade ömsom på varandra och ömsom på sina skrivbord. Skrivborden ser exakt likadana ut: två rosa porslinskatter, ritblock och pennor, varsin ljusblå klänning. Men så finns de där andra sakerna där.

På Alice bord ligger dagboken med röda hjärtan.

På Astrids boken om en flicka som önskar sig en egen häst.

Det ser otäckt ut. Som om något orent och farligt har kommit in i rummet, som om de där sakerna har fått hela rummet att kantra som om det råder sjögång i rummet. Astrid&Alice känner sig nästan sjösjuka och illmående. Frivilligt kryper de ner i sängarna och gråter sig till sömns.

måndag 5 april 2010

Den tionde födelsedagen forts

De hade öppnat alla andra paket men faster Agnes paket hade hela tiden legat där som två brevbomber som väntade på att sprängas. Astrid och Alice kunde nästan höra hur det tickade om dem. Nu var det bara de paketen kvar. Astrid och Alice tittade förskräckta på dem och visste inte vad de skulle göra med dem. Faster Agnes log uppmuntrande mot dem och sköt det röda paketet närmare Alice:
"Har den äran, Alice!"
och det blå paketet närmare Astrid:
"Och det här är till Astrid. Har den äran!"
Sedan lutade hon sig tillbaka på köksstolen och tittade nästan utmanande på mamma.
Astrid och Alice kände att de ville börja gråta. De tittade också på mamma och väntade på att hon skulle säga att de inte behövde öppna paketen, att de inte skulle behöva ta i dem, att hon skulle resa sig upp och rafsa åt sig paketen, öppna skåpet under diskbänken och slänga dem i soppåsen. Sedan skulle hon vända sig mot dem och säga glatt uppmuntrande att "nu äter vi tårta!"
Men mamma gör inget sådant. Hon ser inte ens på Astrid&Alice, hon tittar ut genom fönstret.
"Men ska ni inte öppna dem!" säger faster Agnes.
Och då måste de ju göra det. Som på kommando sträcker Astrid&Alice ut varsin darrande högerhand mot paketen. Alice hand greppar om det röda paketet. Astrids om det blå. Sedan öppnar de dem långsamt, långsamt.
Alice får den dagbok med röda hjärtan.
Astrid får en bok om en flicka som önskar sig en egen häst.
De tittar på varandra. Vad ska de göra nu? Hur ska de bära sig åt?
Först nu reser sig mamma och rafsar åt sig omslagspappren. Öppnar luckan under diskbänken och slänger dem i soppåsen. Hon börjar duka fram assietter och skedar med små ilskna smällar.
"Ni ska väl tacka faster!" säger hon.
Astrid&Alice förstår inte vad hon menar. De känner inte igen henne. De känner inte igen sig själva.
"Nu ska vi äta tårta!" säger mamma men hon låter inte glad och uppmuntrande, bara bestämd.

söndag 4 april 2010

Den tionde födelsedagen

Men när de fyllde tio var de alltså hemma i radhuset på Plommonvägen med mamma och pappa, mormor och faster Agnes. Det var en viktig födelsedag. Tio år!
Men Astrid och Alice kunde inte vara riktigt glada, det kändes inte riktigt bra. Det fanns något där som kändes liksom hotande och oroande och det låg på bordet framför dem.
Det var faster Agnes födelsedagspresenter. Det syntes redan på långt håll att det var något som var fel med dem. Alla de andra presenterna hade legat parvis och ordentligt på bordet: Ett grönt fyrkantigt paket till Alice, ett grönt fyrkantigt paket till Astrid. Ett runt paket med lila snören till Astrid och ett runt paket med lila snören till Alice.
Men faster Agnes födelsedagspresenter hade inte samma form, omslagspappret hade inte samma färg. Där fanns ett rött paket med guldstjärnor och ett blått med vita prickar.