Mamma lämnade inte sovrummet på hela dagen och när det blev kväll låste hon inte upp dörren så att pappa kunde komma in och lägga sig.
Pappa, som hade varit ute hela dagen och kört gräsklipparn varv på varv i trädgården, bäddade istället, utan att säga något om saken, på soffan i vardagsrummet.
Han sa faktiskt inte någonting om någonting. Astrid hade försökt att tala till honom men han hade bara tittat på henne med ögon som hade fått henne att tystna och inte våga göra något nytt försök. Hon ville inte att pappa skulle titta på henne på det sättet igen. Så, när det började skymma mot sommarnatt, denna lovets första dag och pappa hade lagt sig tigande på soffan - han sov inte det kunde hon höra men han var lika onåbar som om han sov - reste sig Astrid upp från dörrposten i köket, benen hade domnat och det gjorde ont att stå på dem, och vinglade ut i badrummet.
tisdag 29 juni 2010
söndag 27 juni 2010
Slagsidan fortsätter
När Astrid kom till sans igen upptäckte hon att hon satt på golvet med ryggen mot dörrposten i köket. Hon tittade upp mot pappa men han hade också gått. Hon hörde gräsklipparen dåna ute i radhusets trädgård, så hon förstod att han var minst lika upprörd som mamma. Hon kände sig mer övergiven än hon någonsin varit tidigare, hon kände sig mer än övergiven, hon kände sig stympad. Tidigare hade de alltid varit två: Astrid&Alice och nu var det som om någon hade ryckt bort ena halvan av henne och allting som hon trott varit Astrid&Alice hade runnit ut.
Hon blev sittande på golvet i köket tills gräsklippardånet slutade därute och pappa kom in i köket. Han klev över henne i dörröppningen, gick raka vägen fram och öppnade kylskåpsdörren, lyfte en mjölktetra till munnen och drack rakt ur den.
Astrid stirrade på honom där hon satt utrunnen vid dörrposten. Något liknande hade hon aldrig sett. Hennes pappa, hennes hygieniske pappa som tvättade händerna efter ett speciellt schema - översidan, handflatan, mellan fingrarna, längs nagelbanden, under naglarna med en lite borste, osv - 20 minuter före varje måltid. Som bytte strumpor tre gånger om dagen och då torkade av fötterna med en våtservett. Efter ett speciellt schema. Han stod nu och drack mjölk direkt ur paketet.
Astrid började darra och skaka borta i dörröppningen. Pappa ställde in mjölken och stängde kylskåpsdörren. Torkade sig om munnen med handen, klev över henne och gick ut i trädgården igen.
Hon blev sittande på golvet i köket tills gräsklippardånet slutade därute och pappa kom in i köket. Han klev över henne i dörröppningen, gick raka vägen fram och öppnade kylskåpsdörren, lyfte en mjölktetra till munnen och drack rakt ur den.
Astrid stirrade på honom där hon satt utrunnen vid dörrposten. Något liknande hade hon aldrig sett. Hennes pappa, hennes hygieniske pappa som tvättade händerna efter ett speciellt schema - översidan, handflatan, mellan fingrarna, längs nagelbanden, under naglarna med en lite borste, osv - 20 minuter före varje måltid. Som bytte strumpor tre gånger om dagen och då torkade av fötterna med en våtservett. Efter ett speciellt schema. Han stod nu och drack mjölk direkt ur paketet.
Astrid började darra och skaka borta i dörröppningen. Pappa ställde in mjölken och stängde kylskåpsdörren. Torkade sig om munnen med handen, klev över henne och gick ut i trädgården igen.
onsdag 23 juni 2010
Slagsidan fortsätter
Så den första morgonen på sommarlovet låg en lapp på kökbordet:
"Jag har liftat till Paris med Carsten. A."
A.
Så tyst hade det aldrig varit i köket. Astrid såg hur pappa bet ihop tänderna så att käkarna vitnade ända upp till örsnibbarna. Själv kände hon sig så vettskrämd när hon såg den vita lappen på bordet undertecknat med det där ensamma a:et. Trots att hon hade vetat att det skulle hända var det som en chock. Det hade känts så otroligt att hon inte riktigt hade trott på att det var möjligt. Hon grep tag i stolryggen hon hade framför sig och kände hur det svartnade framför ögonen, hur det susade i huvudet. Vad skulle hända nu? Hur skulle det bli nu? Hur kunde Alice ha gett sig av under natten utan att hon Astrid kände av det och vaknade? Var den där samhörigheten mellan dem bara något hon hade inbillat sig?
Så tittade hon upp och fick syn på mamma. Mamma hade slutat att stirra på lappen och stirrade nu på Astrid. Hennes ögon var så svarta och fulla av hat att Astrid ryckte till. Samtidigt var hennes ticks värre än någonsin. Ögonlocket flimmrade och nu ryckte det i båda mungiporna. Växelvis.
Plötsligt började hon röra sig. Plötsligt kom hon emot Astrid.
Astrid backade förskräckt. Med stor hastighet närmade sig denna hatfulla, blinkande och ryckande människa och Astrids ben kändes som förlamade stockar. De förmådde inte bära henne ut ur köket och i säkerhet för detta vilddjur.
Men mamma knuffade bara till henne och fortsatte sedan ut ur köket och in i sovrummet där hon låste dörren bakom sig.
"Jag har liftat till Paris med Carsten. A."
A.
Så tyst hade det aldrig varit i köket. Astrid såg hur pappa bet ihop tänderna så att käkarna vitnade ända upp till örsnibbarna. Själv kände hon sig så vettskrämd när hon såg den vita lappen på bordet undertecknat med det där ensamma a:et. Trots att hon hade vetat att det skulle hända var det som en chock. Det hade känts så otroligt att hon inte riktigt hade trott på att det var möjligt. Hon grep tag i stolryggen hon hade framför sig och kände hur det svartnade framför ögonen, hur det susade i huvudet. Vad skulle hända nu? Hur skulle det bli nu? Hur kunde Alice ha gett sig av under natten utan att hon Astrid kände av det och vaknade? Var den där samhörigheten mellan dem bara något hon hade inbillat sig?
Så tittade hon upp och fick syn på mamma. Mamma hade slutat att stirra på lappen och stirrade nu på Astrid. Hennes ögon var så svarta och fulla av hat att Astrid ryckte till. Samtidigt var hennes ticks värre än någonsin. Ögonlocket flimmrade och nu ryckte det i båda mungiporna. Växelvis.
Plötsligt började hon röra sig. Plötsligt kom hon emot Astrid.
Astrid backade förskräckt. Med stor hastighet närmade sig denna hatfulla, blinkande och ryckande människa och Astrids ben kändes som förlamade stockar. De förmådde inte bära henne ut ur köket och i säkerhet för detta vilddjur.
Men mamma knuffade bara till henne och fortsatte sedan ut ur köket och in i sovrummet där hon låste dörren bakom sig.
måndag 14 juni 2010
Slagsidan fortsätter
Så Alice åt och pratade och Astrid teg och svalt. Mamma kedjerökte under köksfläkten och på altanen. Hon blev mer och mer nervös. Plötsliga ljud fick henne att hoppa till, en hastig rörelse fick henne att skygga som om hon var rädd att bli slagen.
När sommarlovet närmade sig visade det sig att det hade blivit som hon hade fruktat: Alice hade gått upp en storlek och Astrid ned en. För att ändå hitta likadana examensklänningar om än i olika storlekar var mamma tvungen att mycket sammanbiten resa in till grannstaden Vånge med flickorna.
Alice var irriterad och vände hela tiden sitt äckliga tuggummi i munnen medan hon förklarade att detta hade hon faktiskt kunnat klara av själv.
Astrid verkade liksom somna stående emellanåt och fick knuffas i rätt riktning för att hon alls skulle följa med. Det verkade inte som om hon hörde vad man så åt henne.
När de kom hem från Vånge, med två examensklänningar som Alice fnyst föraktfullt åt och som Astrid inte kommenterat med ett ord, hade mamma utvecklat små ticks i ansiktet; det högra ökat blinkade omväxlande med att den högra mungipan ryckte uppåt okontrollerat.
Resten av kvällen stod hon med huvudet under fläkten och en cigarett i munnen.
När sommarlovet närmade sig visade det sig att det hade blivit som hon hade fruktat: Alice hade gått upp en storlek och Astrid ned en. För att ändå hitta likadana examensklänningar om än i olika storlekar var mamma tvungen att mycket sammanbiten resa in till grannstaden Vånge med flickorna.
Alice var irriterad och vände hela tiden sitt äckliga tuggummi i munnen medan hon förklarade att detta hade hon faktiskt kunnat klara av själv.
Astrid verkade liksom somna stående emellanåt och fick knuffas i rätt riktning för att hon alls skulle följa med. Det verkade inte som om hon hörde vad man så åt henne.
När de kom hem från Vånge, med två examensklänningar som Alice fnyst föraktfullt åt och som Astrid inte kommenterat med ett ord, hade mamma utvecklat små ticks i ansiktet; det högra ökat blinkade omväxlande med att den högra mungipan ryckte uppåt okontrollerat.
Resten av kvällen stod hon med huvudet under fläkten och en cigarett i munnen.
söndag 13 juni 2010
Slagsida forts
Det blev den värsta sommaren.
Alice berättade inte för mamma och pappa att hon skulle lifta till Paris och Astrid så ingenting heller. Dagen efter det där med de vita stövlarna hade Alice tryckt upp henne mot väggen i kapprummet, ja faktiskt tryckt upp henne mot väggen i kapprummet och väst, ja faktiskt väst, med ansiktet tätt emot hennes:
- Du säger inte ett ord till någon om det här med Paris, fattar du!
Det var en chock att ha Alices ansikte så tätt intill sitt eget. De hade alltid levt bredvid varandra med kanalerna öppna så att själen kunde vandra fritt mellan deras kroppar. Nu var Alices ansikte framför henne som en vägg, en vägg med bara stängda dörrar.
Så hon sa ingenting till någon. Inte om Paris och inte om något annat heller. Över huvud taget sa hon inte så mycket just nu. Äta kunde hon inte.
Mamma tittade nästan ilsket på dem, på skillanden på deras tallrikar vid måltiderna. På Astrid som satt tyst och blek och malde samma tugga i munnen hela middagen igenom. På Alice som rosig slevade in maten medan hon pratade och pratade. Alice själv talade nästan oavbrutet om Paris. Hon sa visserligen inte att hon själv skulle lifta dit men att Carsten skulle åka dit över sommaren. Han hade en kusin som studerade i Paris. Hon pratade om Seine, om boulevarderna och Eiffeltornet och om Montmartre och det tog aldrig slut.
Mamma tittade ilsket på dem, visste inte vem hon skulle vara arg på eller hur hon skulle vara arg på båda. Den ena åt och den andra inte. Det gjorde henne galen detta att de plötsligt inte var ett dugg lika längre. Den ena blek, den andra rosig. Den ena yvig och gapig och den andra apatisk och tyst. Vad hon var riktigt rädd för var att den ena snart skulle vara tjockare än den andra och att de skulle kräva olika storlekar. När Alice för tredje gången sträckte sig fram för att ta mer potatis slog mamma plötsligt till henne med ett kraftig rapp med sin egen gaffel över handleden. Det var en ren reflex, en desperat reflex.
Unisont ryckte de till Alice&Astrid som om hon slagit dem båda. Mamma såg nöjd ut.
Alice berättade inte för mamma och pappa att hon skulle lifta till Paris och Astrid så ingenting heller. Dagen efter det där med de vita stövlarna hade Alice tryckt upp henne mot väggen i kapprummet, ja faktiskt tryckt upp henne mot väggen i kapprummet och väst, ja faktiskt väst, med ansiktet tätt emot hennes:
- Du säger inte ett ord till någon om det här med Paris, fattar du!
Det var en chock att ha Alices ansikte så tätt intill sitt eget. De hade alltid levt bredvid varandra med kanalerna öppna så att själen kunde vandra fritt mellan deras kroppar. Nu var Alices ansikte framför henne som en vägg, en vägg med bara stängda dörrar.
Så hon sa ingenting till någon. Inte om Paris och inte om något annat heller. Över huvud taget sa hon inte så mycket just nu. Äta kunde hon inte.
Mamma tittade nästan ilsket på dem, på skillanden på deras tallrikar vid måltiderna. På Astrid som satt tyst och blek och malde samma tugga i munnen hela middagen igenom. På Alice som rosig slevade in maten medan hon pratade och pratade. Alice själv talade nästan oavbrutet om Paris. Hon sa visserligen inte att hon själv skulle lifta dit men att Carsten skulle åka dit över sommaren. Han hade en kusin som studerade i Paris. Hon pratade om Seine, om boulevarderna och Eiffeltornet och om Montmartre och det tog aldrig slut.
Mamma tittade ilsket på dem, visste inte vem hon skulle vara arg på eller hur hon skulle vara arg på båda. Den ena åt och den andra inte. Det gjorde henne galen detta att de plötsligt inte var ett dugg lika längre. Den ena blek, den andra rosig. Den ena yvig och gapig och den andra apatisk och tyst. Vad hon var riktigt rädd för var att den ena snart skulle vara tjockare än den andra och att de skulle kräva olika storlekar. När Alice för tredje gången sträckte sig fram för att ta mer potatis slog mamma plötsligt till henne med ett kraftig rapp med sin egen gaffel över handleden. Det var en ren reflex, en desperat reflex.
Unisont ryckte de till Alice&Astrid som om hon slagit dem båda. Mamma såg nöjd ut.
söndag 6 juni 2010
Slagsida forts
Om Alice kände en längtan efter att vara ensam, utan Astrid, en längtan som hon inte kände kände. Vem blev hon då? Vem blev Astrid utan Alice. Vad blev hon? Något överflödigt bortslängt, bortkastade rester.
Plötsligt kände hon sig alldeles tom, som om hon tappat bort sig själv. Hon visste inte längre om hon tyckte om färgen rosa som fortfarande var den dominerande färgen i deras rum eftersom det var Astrid&Alice älsklingsfärg. Eller var det kanske inte det? Alice kanske gick där och tyckte om en helt annan färg. Kanske såg allting hellt annorlunda ut för Alice. Hade det gjort det länge? Hade det alltid gjort det? Innebar det att hon själv tyckte någonting annat än det hon alltid trott att hon tyckte.
Plötsligt kände Astrid att hon aldrig någonsin skulle vilja ha sådana där vita stövlar med hål för tårna. Och det gjorde henne nästan panikslagen.
Inte förrän de hade gått och lagt sig och Astrid nästan somnat kom hon på att det hade varit något mer också.
-Paris? sa hon ut i mörkret. Varför ska du lifta till Paris?
Men Alice sov redan.
Plötsligt kände hon sig alldeles tom, som om hon tappat bort sig själv. Hon visste inte längre om hon tyckte om färgen rosa som fortfarande var den dominerande färgen i deras rum eftersom det var Astrid&Alice älsklingsfärg. Eller var det kanske inte det? Alice kanske gick där och tyckte om en helt annan färg. Kanske såg allting hellt annorlunda ut för Alice. Hade det gjort det länge? Hade det alltid gjort det? Innebar det att hon själv tyckte någonting annat än det hon alltid trott att hon tyckte.
Plötsligt kände Astrid att hon aldrig någonsin skulle vilja ha sådana där vita stövlar med hål för tårna. Och det gjorde henne nästan panikslagen.
Inte förrän de hade gått och lagt sig och Astrid nästan somnat kom hon på att det hade varit något mer också.
-Paris? sa hon ut i mörkret. Varför ska du lifta till Paris?
Men Alice sov redan.
lördag 5 juni 2010
Slagsida forts
- Jag gömde mig i klassrummet tills du hade gått. Hörde du vad jag sa om Paris?
- Gömde du dig för mig? För mig?
Alice suckade och vände tuggummit i munnen med en smäll.
-Mm, jag ville vara i fred ett tag. Köpa stövlar. Hörde du?
I fred. I fred, ensam, själv bara hon, Alice utan Astrid. Alice hade gömt sig för henne för att hon önskade uppleva det som Astrid upplevde när hon gick hem ensam. Hon kunde inte förstå det. Astrid hade känt sig vilsen och övergiven. Oskyddad på något sätt. Hon hade sneglat omkring sig för att se om någon såg henne, någon från klassen. Hon ville inte att någon skulle se henne så här... vanskapt.
Och detta hade Alice gömt sig för henne för att få uppleva, detta hade hon... längtat efter?
För nog måste det väl kännas på samma sätt i Alice när hon var ensam utan Astrid? Eller kunde det kännas annorlunda i henne, detta att vara åtskild från sin syster? Kunde hon istället känna en lättnad, en lycka? Kunde Alice känna något annat än hon själv kände? Tanken fick det att knottra sig av skräck på Astrids armar.
- Gömde du dig för mig? För mig?
Alice suckade och vände tuggummit i munnen med en smäll.
-Mm, jag ville vara i fred ett tag. Köpa stövlar. Hörde du?
I fred. I fred, ensam, själv bara hon, Alice utan Astrid. Alice hade gömt sig för henne för att hon önskade uppleva det som Astrid upplevde när hon gick hem ensam. Hon kunde inte förstå det. Astrid hade känt sig vilsen och övergiven. Oskyddad på något sätt. Hon hade sneglat omkring sig för att se om någon såg henne, någon från klassen. Hon ville inte att någon skulle se henne så här... vanskapt.
Och detta hade Alice gömt sig för henne för att få uppleva, detta hade hon... längtat efter?
För nog måste det väl kännas på samma sätt i Alice när hon var ensam utan Astrid? Eller kunde det kännas annorlunda i henne, detta att vara åtskild från sin syster? Kunde hon istället känna en lättnad, en lycka? Kunde Alice känna något annat än hon själv kände? Tanken fick det att knottra sig av skräck på Astrids armar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)