Annars hade det varit ett elände med den där födelsedagen, Astrid och Alice tionde. Det var faster Agnes fel.
Tvillingarna tyckte inte om faster Agnes. Det var något hotfull i luften kring faster Agnes. Faster Agnes kom sällan på besök eftersom hon var ute och reste så mycket. När hon väl kom var hon klädd i färggranna skynken som hon hade köpt i de där länderna hon reste till.
Astrid och Alice kunde inte riktigt förklara vad det var som var så hotfull med faster Agnes som var rund och rosig om kinderna och oftast log mot dem och tindrade med gröna ögon. Det var bara det där att hon alltid talade till dem en i taget, aldrig till dem båda samtidigt. Och hon frågade alltid efter deras åsikter om allting.
"Vad vill du ha Alice?" frågade hon. "En bulle eller ett chokladkex?"
Och så stod hon för så att Alice inte kunde se vad Astrid hade tagit och Alice blev alldeles varm och svettig och mådde illa och sedan kom mamma och knuffade undan Agnes och då såg Alice att Astrid hade tagit en jättestor bulle och Alice måste ta en likadan fast hon mådde så illa nu, tack vare den dumma tant Agnes och det man har tagit måste man äta upp.
En gång hade Astrid och Alice legat i sina sängar i barnkammaren hemma på Plommonvägen och hört hur faster Agnes skällde på mamma och pappa.
"Det är ju äckligt hur ni försöker göra två ungar till en. De sitter ju inte ihop!" fräste faster Agnes ute i köket
"Det är viktigt att skaffa sig en stark personlighet. Hur ska de gå för dem när de blir vuxna? När de blir 40? Ska de gå i likadana kläder då också och arbeta med samma saker, ringa och fråga varandra vad de ska äta till middag?"
Som om det skulle vara något fruktansvärt. Som om Astrid och Alice vore något slags missfoster.
När de fyllde 40 åkte de på charterresa till Turkiet med sina tvillingmän Bo och Bengt. Låg på Kleopatrastranden i Alanya i likadana rosa bikini. Bo och Bengt smörjde dem med solkräm på ryggen. Bengt smörjde Alice och Bo smörjde Astrid. Det var inget äckligt med det. Bara härligt.
Faster Agnes var död och begraven för länge sedan. Rätt åt henne.
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
Porslinskattsamlingen
Porslinskattssamlingen tog sin början när Astrid och Alice fyllde 10 år. Då fick de varsin rosaglaserad kattunge av mormor. Varsin likadan kattunge.
Så hade det alltid varit, från den allra första början. Det Astrid fick, fick Alice. Och tvärtom. De delade aldrig med varandra. De fick alltid varsin. Men exakt likadan. Vågskålen skulle väga lika tungt på båda sidor, lika tungt på grammet. Och så hade det fortsatt, livet igenom. Lades något i Alice skål måste samma sak, lika mycket läggas i Astrids skål. Togs något bort ur Astrids skål så måste det också tas bort i Alices.
Samlandet hade fortsatt. Katter till födelsedagar och jular och på semestrar. Därför stod det nu 322 porslinskatter i en glasvitrin i vardagsrummet på Blåbärsvägen 2. 322 katter som alla kunde finna sin make i glasvitrinen i vardagsrummet på Blåbärsvägen 4.
Vid ett par tillfällen hade Astrid och Alice varit tvungna att låta en åtråvärd katt gå dem förbi. Den grämer dem ännu, den där blommiga katten med grön botten i basaren i Alanya, på den gemensamma charterresan till Turkiet. Den var så vacker.
Men det fanns bara en. Så den fick stå kvar.
Så hade det alltid varit, från den allra första början. Det Astrid fick, fick Alice. Och tvärtom. De delade aldrig med varandra. De fick alltid varsin. Men exakt likadan. Vågskålen skulle väga lika tungt på båda sidor, lika tungt på grammet. Och så hade det fortsatt, livet igenom. Lades något i Alice skål måste samma sak, lika mycket läggas i Astrids skål. Togs något bort ur Astrids skål så måste det också tas bort i Alices.
Samlandet hade fortsatt. Katter till födelsedagar och jular och på semestrar. Därför stod det nu 322 porslinskatter i en glasvitrin i vardagsrummet på Blåbärsvägen 2. 322 katter som alla kunde finna sin make i glasvitrinen i vardagsrummet på Blåbärsvägen 4.
Vid ett par tillfällen hade Astrid och Alice varit tvungna att låta en åtråvärd katt gå dem förbi. Den grämer dem ännu, den där blommiga katten med grön botten i basaren i Alanya, på den gemensamma charterresan till Turkiet. Den var så vacker.
Men det fanns bara en. Så den fick stå kvar.
onsdag 24 mars 2010
Blåbärsvägen
Det står två identiskt lika porslinskattssamlingar i två identiskt lika glasvitriner i vardagsrummen i de två identiska radhusen på Blåbärsvägen. Två identiskt placerade forsythiabuskar i de identiskt ansade trädgårdarna där två identiskt gråsprängda tvillingmän brukar dra sina gräsklippare av samma märke. Deras bara överkroppar har identiska bleka fält i solbrännan, efter t-shirtarna med det identiska trycket
Türkiye från den gemensamma chartersemestern till Alanya sommaren 1989. Inne i köket sitter tvillingfruarna och löser korsord och röker Marlborou.
Det enda som skiljer dem åt är namnen i passen och numren på husväggarna.
Annars är allting likadant.
Likadana rödrutiga gardiner i köksfönstren och samma nummer av samma korsordstidning framför tvillingfruarna Alice och Astrid på respektive rödrudig vaxduk, de morgnar då de inte jobbar i halvtid i receptionen på rådhuset. Halva tiden jobbar Alice, andra halvan jobbar Astrid.
Den lediga morgonen vid köksbordet är den bästa stunden. Stunden när Alice har hällt upp den andra koppen kaffe och Bengt har gått till sitt jobb på VVS-firman som han äger tillsammans med sin tvillingbror Bo. I samma ögoblick som dörren slår i lås bakom honom sträcker Alice sina långa cerisa naglar mot Marlboroupaketet och knackar ut dagens första cigarett, Bengt tycker inte om att hon röker inomhus. Den andra handen sträcker sig efter en tändare med trycket Türkiye från den gemensamma charterresan 1989. Hon sätter cigaretten i munnen och klickar och klickar med tändaren. Skakar den och klickar igen. Med slutna ögon drar hon in dagens första bloss och slänger ifrån sig tändaren med en uppgiven gest. Hon tänker att snart är det dags för en ny charterresa.
Türkiye från den gemensamma chartersemestern till Alanya sommaren 1989. Inne i köket sitter tvillingfruarna och löser korsord och röker Marlborou.
Det enda som skiljer dem åt är namnen i passen och numren på husväggarna.
Annars är allting likadant.
Likadana rödrutiga gardiner i köksfönstren och samma nummer av samma korsordstidning framför tvillingfruarna Alice och Astrid på respektive rödrudig vaxduk, de morgnar då de inte jobbar i halvtid i receptionen på rådhuset. Halva tiden jobbar Alice, andra halvan jobbar Astrid.
Den lediga morgonen vid köksbordet är den bästa stunden. Stunden när Alice har hällt upp den andra koppen kaffe och Bengt har gått till sitt jobb på VVS-firman som han äger tillsammans med sin tvillingbror Bo. I samma ögoblick som dörren slår i lås bakom honom sträcker Alice sina långa cerisa naglar mot Marlboroupaketet och knackar ut dagens första cigarett, Bengt tycker inte om att hon röker inomhus. Den andra handen sträcker sig efter en tändare med trycket Türkiye från den gemensamma charterresan 1989. Hon sätter cigaretten i munnen och klickar och klickar med tändaren. Skakar den och klickar igen. Med slutna ögon drar hon in dagens första bloss och slänger ifrån sig tändaren med en uppgiven gest. Hon tänker att snart är det dags för en ny charterresa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)