I två nätter väntade Alice på Carsten på rastplatsen vid autobahn. På att han skulle komma tillbaka och hämta henne. Något annat skulle ju vara otänkbart intalade hon sig. Han hade ju lovat. Det måste finnas en förklaring.
Och någonstans visste hon ju att det gjorde det men att hon kanske inte ville veta hur den förklaringen såg ut.
Det är märkligt att sitta ensam på en rastplats i Tyskland när man alltid i hela livet varit två. När man sitter ensam om natten på en rastplats i Tyskland är det svårt att minnas varför man plötsligt så hett önskade att vara bara Alice. Att inte vara Astrid&Alice utan sig själv. Man börjar undra om det kanske egentligen inte var sig själv man ville vara utan att man hade velat vara Carsten&Alice. Det är inte så roligt att vara sig själv ensam på en rastplats i Tyskland om natten med bara råttorna som sällskap. Sig själv är inte mycket att ha. Visar det sig.
Man hör så mycket ljud när man är ensam. Det knakar och prasslar inne i träddungen bakom henne där vad som helst och vem som helst kan gömma sig. Någonstans står en dörr och slår, eller vad det är.
Men det värsta är alla ljud man hör inuti sitt eget huvud. Man hör Astrids röst som vädjar utanför mammas dörr och pappas smattrande gräsklippare. Ett tag tycker hon att hon hör klunkar och känner kyla som om pappa dricker mjölk direkt ur förpackningen framför kylskåpet.
Men det kan väl ändå inte vara möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar