Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris

Inte ens om man blivit lämnad av den man trodde var den stora kärleken, på en rastplats längs autobahn.

 

När hon precis kommit ut från toaletterna, precis hade slängt sina småmynt på kaffefatet framför den brottarliknande kvinnan i städrock, såg hon Carsten hoppa in i passagerarsätet på en svart mazerati som sen fräste förbi hennes snopna ansikte innan mynten ens hade hunnit klirra färdigt på fatet.

Det var så otroligt att det inte kunde hända men det hände ändå. Det var så otroligt att hon ändå, som hon alltid gjorde, vände på huvudet för att titta efter Carsten där på parkeringen. Han brukade sitta någonstans med luggen i ögonen och en cigg i mungipan och nicka lite åt henne, som för att lite överseende bekräfta att jodå, här var han, här satt han. Han visste att hon var lite orolig, lite osäker inför den här resan eftersom hon inte hade varit utomlands förut. Sanningen att säga var hon lite osäker för att det här var det förstå någonsin som hon gjorde alldeles ensam, eller ja, med honom då, men ensam utan Astrid.

Så hon tittade sig om nu också för att se var han satt, för inte kunde det väl varit han som hoppade in i den där svarta, fula bilen. Hon vet inte hur länge hon stod där och glodde innan hon insåg att det faktiskt hade varit han.

Att sona ett brott

Jaha. Alice suckar och slänger upp korsordstidningen Lätta Kryss på fönsterbrädet. Får eld på en cigarett med den nästan tomma tändaren med Turkiey-tryck som är inköpt på den gemensamma charterresan till Turkiet, tar ett djupt bloss och andas ut röken medan hon lutar sig bakåt på köksstolen.

Nej, om man har svikit på det sättet. Om man har fått för sig att lifta ensam - eller ja, utan sin syster men med Carsten - till Paris en gång  vid 18 års ålder då ger man sig inte till att byta korsordstidning hur som helst.

Att föreslå att de ska göra något annat än att lösa jävla korsord är det inte tal om.

Inte ens om man aldrig kom fram till Paris

Lite slagsida till

Den fjärde dagen gick Astrid fram till mammas dörr och knackade försiktigt. Hon kände sig som en skugga som svävade lite över marken när hon gick genom hallen. Hon hade inte ätit något alls de här dagarna. Ingen av föräldrarna hade lagat någon mat och hon hade inte kunnat förmå sig till att göra någon själv. Därför kändes det som om tingen omkring henne rörde sig lite lätt fram och tillbaka, det var svårt att navigera sig fram utan att stöta emot något, bokhyllan, dörrposten,byrån med vantar och mössor. Det hördes inte något svar från mamma på andra sidan dörren, allt som hördes var det dova ljudet av pappas gräsklippare ute i trädgården, och så en mycket hög men spröd signal innuti Astrids vänta öra.

-Mamma?

-Mamma, jag är ju fortfarande kvar...Astrid, lade hon till om mamma hade glömt vem av dem hon var. Hon tänkte att det aldrig tidigare hade haft någon betydelse. Att han aldrig tidigare behövt bekräfta att hon var hon.

- Jag har inte åkt ifrån dig, mamma.

Plötsligt stod pappa tätt bredvid henne.

- Förstår du inte att det är det som är problemet. Det hade varit bättre om ni hade åkt båda två. Varför är du fortfarande kvar? Nu är en här och en där och det är inte rätt.

Sedan trängde han sig förbi henne och gick ut i köket och klunkade i sig mjölk direkt ur paketet.

Alice står kvar utanför mammas dörr till långt efter det att hon hör pappa starta gräsklipparen i trädgården igen. Utan att säga ett ljud.