Det blev den värsta sommaren.
Alice berättade inte för mamma och pappa att hon skulle lifta till Paris och Astrid så ingenting heller. Dagen efter det där med de vita stövlarna hade Alice tryckt upp henne mot väggen i kapprummet, ja faktiskt tryckt upp henne mot väggen i kapprummet och väst, ja faktiskt väst, med ansiktet tätt emot hennes:
- Du säger inte ett ord till någon om det här med Paris, fattar du!
Det var en chock att ha Alices ansikte så tätt intill sitt eget. De hade alltid levt bredvid varandra med kanalerna öppna så att själen kunde vandra fritt mellan deras kroppar. Nu var Alices ansikte framför henne som en vägg, en vägg med bara stängda dörrar.
Så hon sa ingenting till någon. Inte om Paris och inte om något annat heller. Över huvud taget sa hon inte så mycket just nu. Äta kunde hon inte.
Mamma tittade nästan ilsket på dem, på skillanden på deras tallrikar vid måltiderna. På Astrid som satt tyst och blek och malde samma tugga i munnen hela middagen igenom. På Alice som rosig slevade in maten medan hon pratade och pratade. Alice själv talade nästan oavbrutet om Paris. Hon sa visserligen inte att hon själv skulle lifta dit men att Carsten skulle åka dit över sommaren. Han hade en kusin som studerade i Paris. Hon pratade om Seine, om boulevarderna och Eiffeltornet och om Montmartre och det tog aldrig slut.
Mamma tittade ilsket på dem, visste inte vem hon skulle vara arg på eller hur hon skulle vara arg på båda. Den ena åt och den andra inte. Det gjorde henne galen detta att de plötsligt inte var ett dugg lika längre. Den ena blek, den andra rosig. Den ena yvig och gapig och den andra apatisk och tyst. Vad hon var riktigt rädd för var att den ena snart skulle vara tjockare än den andra och att de skulle kräva olika storlekar. När Alice för tredje gången sträckte sig fram för att ta mer potatis slog mamma plötsligt till henne med ett kraftig rapp med sin egen gaffel över handleden. Det var en ren reflex, en desperat reflex.
Unisont ryckte de till Alice&Astrid som om hon slagit dem båda. Mamma såg nöjd ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar