Personer omkring dem hade alltid tyckt att det var så besvärlig att skilja dem åt; dagisfröknar, lärare, konfirmationsprästen och arbetskamraterna i Vinge kommunhus. Det fanns ju till synes ingenting hos Astrid&Alice som skillde dem åt. Man letade förbrilt men förgäves efter ett snedare ögonlock, ett födelsemärke, en leverfläck.
Astrid&Alice hade aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att skilja dem åt. De var inte skillda, de var Astrid&Alice; två men en enhet. En enhet som var defekt om den ena av dem skildes från den andra. Det hade de lärt sig tidigt, de var så de var uppfostrade, det var så de var.
Var det något Astrid&Alice avskydde så var det detta när folk försökte hitta olikheter hos dem. Folk kunde trä sina ansikten tätt in till dem och granska dem. Som om de vore ett "finn-fem-fel"-pyssel från en veckotidning. Sådana människor blev till fiender, till ett hot.
Varför var det så svårt att förstå och accpetera att Astrids själ inte begränsades av hennes kropp utan också gick över i Alices, och vise versa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar