forts

- Så har det varit ända sedan de föddes! berättade mamma stolt.
Mamma tyckte om symmetri. En likadan pelargon på samma plats i varje köksfönster. Samma antal böcker på mammas nattduksbord som på pappas, och med samma färg på omslagen. Ingen lycka hade varit större i mammas liv än när hon fick Astrid&Alice, tvillingdöttrar!

Det blev inte några fler barn. Ibland kunde Astrid&Alice höra pappa fantisera om ett par tvillingpojkar också men då sa mamma alltid att det tordes de inte riskera.
- Tänk om det bara kommer att bli...
Mamma fortsatte aldrig med vad det bara skulle kunna komma att bli men Astrid&Alice förstod ändå, båda två utan att de talade med varandra om det. Det Astrid förstod, förstod Alice. Det kändes otänkbart att något kunde tänkas i Astrids skalle som inte också tänktes i Alices. Om något tänktes i Astrids skalle som inte tänktes i Alices skulle Astrid inte längre veta vem Alice var och om hon inte visste vem Alice var skulle hon inte längre veta vem hon var själv.

Det mamma tänkte var ju att det kanske inte skulle bli två likadana barn. Det kanske bara skulle bli ett. Och vad skulle man göra då? Var skulle man placera det andra barnet i till exempel bilen, så att det inte bli assysmetriskt och därmed ohållbart? Den nya ungen i mitten och en tvilling på varje sida?
Men Astrid&Alice var ändå sötast tillsammans tätt bredvid varandra, den ena bredvid den andra, inget som skillde dem åt. De var som två halvor av ett vacker spänne och om ena sidan av spännet inte fanns så var det inte längre ett spänne.
Det skulle bara bli bekymmer med en annan unge.