För det var ju han själv som hade föreslagit det. ”För att bibehålla balansen nu i denna svåra tid..” hade han sagt, han tyckte själv att det lät lite högtidligt faktiskt, men så hade han ju övat hela eftermiddagen. Han hade föreslagit att han, för att i möjligaste mån bibehålla balansen, den balans de hade byggt upp under åren, skulle gå emellan husen på Blåbärsvägen. En vecka i varje hus. Han skulle springa fram och tillbaka på gungbrädan för att hålla den rak, så att säga. På detta sätt skulle de kunna fortsätta att leva så likt sin vanliga livsstil.
Han hade väntat sig att de skulle invända någonting om moralen – eller omoralen – i det hela och han hade förberett sig med argument för en sådan invändning men när ingen invändning kommit hade han inte tagit upp den biten. Istället hade han fortsatt med fraser som att ”nu gäller det att inte tappa fotfästet och låta hela tillvaron rasa samman.” Han hade talat om ”symmetrin” och vikten av ett ”gemensamt yttre”.
Och det verkade ju som om han hade fått dem med sig.
”Nu är det jag som styr den här förbannade cirkusen.” tänkte han lite förvirrat där han satt kvar vid köksbordet och såg Astrid diska med stor frenesi. Frågan var bara om han skulle sitta kvar eller gå hem, och vart hem nu låg...
Astrid sneglade över axeln och såg honom resa sig upp på osäkra ben. Han tvekade en stund i hallen mellan ytterdörren och tv-rummet men bestämde sig till slut för tv-rummet.
”Ja du, kära Bengt” tänkte Astrid&Alice samtidigt vid varsin diskbänk. ”Det finns ett annat sätt att bibehålla balansen men det har du inte tänkt på.”