Inte förrän nu, när allt ställts över ända, som det slagit honom att de aldrig hade övervägt att säga nej till Astrid och Alice, aldrig ifrågasatt dem. Visst hade de fnissat åt dem och deras galenskaper men det var ändå det som gällde.
”De tio budorden” hade han och Bo fnissat många gånger efteråt med tanke på det där pappret och de tio punkterna. Men de hade ändå följt dem sedan. Levt efter dem i 30 år utan att ens ha diskuterat möjligheten att bryta mot dem. Inte ens så där bröder emellan.
1, Det är av yttersta vikt att upprätthålla ett gemensamt yttre.
2, Vi ska alltid sträva efter största möjliga symmetri.
Det var de två första och viktigaste punkterna/buden på listan. Astrid och Alice hade alltid betett sig som om de vore helt identiska, omöjliga att skilja åt. Som om de vore ett kött.
En gång hade han alltså påpekat att det inte förhåll sig så helt och hållet. Han hade sagt till Alice att hon och Astrid mer liknade de där finn-fem-fel-bilderna som fanns i veckotidningarna. I den ena bilden saknades det fem saker som fanns i den andra. Eller tvärt om.
På Alice kropp fanns det till exempel ett födelsemärke stort som en tumnagel på vänster axel. Hennes ögon var lite, lite rundare än Astrids, gluggen mellan tänderna var någon millimeter bredare. På hennes huvud fanns en lite kal fläck efter att hon fallit mot ett element när hon var fyra år och fått sy två stygn. Håret hade aldrig växt tillbaka på den fläcken. Och eftersom deras morsa inte hade slängt Astrid mot elementet också – Konstigt nog, tänkte Bengt – så hade hon inte den fläcken. Den femte och sista skillnaden var den att Alice var en centimeter längre än Astrid.
Fem skillnader, fem små detaljer som bara någon som kände dem riktigt väl kunde se.
Fem fel.
Han hade använt liknelsen med finn-fem-fel-bilderna när han hade påpekat detta för Alice. Kanske var det därför hon hade slagit till honom. Klippt till honom med knytnäven rakt i ansiktet. Sedan hade hon kastat sig över honom med ett närmast djuriskt rytande och...ja, faktiskt misshandlat honom. Han rodnar lite av skam över detta än idag där han cyklar fram, trots att det gått så många år. Men helt galen hade hon blivit. Hade hade fått kräla in under sängen för att freda sig och till slut hade hon gett sig. Det hade pågått i timmar.
Bo hade blivit skitförbannad på honom eftersom han naturligtvis hade blivit utsatt för samma behandling av Astrid så snart hon fått höra hur om det hela. Hur hade det sett ut om bara en av dem gick omkring blåslagen.