Hemma i det symetriskt möblerade flickrummet på Plommonvägen har Astrid legat på sin säng så gott som hela tiden som Alice varit borta och känt hur den gungat på det villande havet. Men nu har hon rest sig upp.
Nu står hon framför hyllan med Alice's porslinskattssamling. Där står 20 stycken likadana katter som på hennes egen hylla vid den motsatta väggen. Hon sträcker ut en hand och griper den röda katten med vita prickar, de de båda tycker bäst om, som de köpte förra sommaren då de båda (båda!) reste med mormor till Visingsö.
Hon lyfter katten från hyllan, kramar den med båda händerna, med båda händerna runt dess hals, som om hon försökte strypa den. Om hon skulle knäcka nacken på den?
Hon vill göra något som ska göra riktigt ont i Alice. Straffa henne.
Men hon kan inte bestämma sig för om det värsta skulle vara att knäcka nacken på bara Alice katt eller om hon också måste döda sin egen.
Hon tycker mycket om den där katten och vill ha den kvar. Men om hon bara skulle slå sönder Alice katt så skulle hennes samling, som inte längre skulle vara likadan som Alices's, kännas...äcklig på något sätt.
Hon skulle inte kunna straffa Alice genom att slå sönder hennes katt, eller sin egen, utan att straffa sig själv. De var fortfarande oskiljaktligt sammansvetsade. Hon kunde inte frigöra sig från enheten Astrid&Alice.
De gav henne en känsla av triumf.
Vilken fin tänkvärd "djupsinnig" berättelse om Astrid och Alice ... även om jag inte läst allt och läst "baklänges" så att säga ... En bra idé det här också ... att skriva, komma igång ... och sedan märka att det faktiskt blivit något sååå tänkvärt och bra att ... ja ... att det BLEV något kvalitativt om du fattar vad jag försöker säga.
SvaraRaderaKram!