Den fjärde dagen gick Astrid fram till mammas dörr och knackade försiktigt. Hon kände sig som en skugga som svävade lite över marken när hon gick genom hallen. Hon hade inte ätit något alls de här dagarna. Ingen av föräldrarna hade lagat någon mat och hon hade inte kunnat förmå sig till att göra någon själv. Därför kändes det som om tingen omkring henne rörde sig lite lätt fram och tillbaka, det var svårt att navigera sig fram utan att stöta emot något, bokhyllan, dörrposten,byrån med vantar och mössor. Det hördes inte något svar från mamma på andra sidan dörren, allt som hördes var det dova ljudet av pappas gräsklippare ute i trädgården, och så en mycket hög men spröd signal innuti Astrids vänta öra.
-Mamma?
-Mamma, jag är ju fortfarande kvar...Astrid, lade hon till om mamma hade glömt vem av dem hon var. Hon tänkte att det aldrig tidigare hade haft någon betydelse. Att han aldrig tidigare behövt bekräfta att hon var hon.
- Jag har inte åkt ifrån dig, mamma.
Plötsligt stod pappa tätt bredvid henne.
- Förstår du inte att det är det som är problemet. Det hade varit bättre om ni hade åkt båda två. Varför är du fortfarande kvar? Nu är en här och en där och det är inte rätt.
Sedan trängde han sig förbi henne och gick ut i köket och klunkade i sig mjölk direkt ur paketet.
Alice står kvar utanför mammas dörr till långt efter det att hon hör pappa starta gräsklipparen i trädgården igen. Utan att säga ett ljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar