Varje gång Astrid&Alice dammar sin porslinskattsamling och kommer till den där första, skärglaserad kattungen minns de den där födelsedagskvällen, presenterna och faster Agnes och de kan känna hur den där hisnande känslan griper tag i dem på nytt; som att sjunga djupt ned i en vågdal efter att nyss ha varit högst uppe på den högsta vågkammen. Hur det kör runt i magen och de måste svälja en extra gång. Ändå är det nästa femtio år sedan det hände.
Ingenting fungerade som det skulle så länge faster Agnes födelsedagspresenter låg kvar på de vita skrivborden i Astrid&Alice rum. De kunde inte leka därinne som vanligt, de kunde inte ens gå in i rummet. Tuggorna växte i munnen på dem när de åt, pappa hade den där stränga rynkan mellan ögonen, som han brukade ha när det var mycket att göra på jobbet, mamma darrade i hela kroppen så att hon spilde på den nya duken när hon skulle hälla upp kaffe.
När det blev kväll började Astrid&Alice att storgråta. De ville inte gå och lägga sig i sitt kantrande rum en gång till, ville inte, ville inte, ville inte! Och mamma, som knappt hade sagt ett ord på hela dagen, skrek högt åt pappa:
- Men gör något då, få ut det ur huset, se till att få ut det ur huset nu genast, gör något NU!
Och pappa reste sig med en mycket allvarlig min och tände en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet. Sedan hämtade han dagboken med de röda hjärtana och boken om flickan som ville ha en egen häst från Astrid&Alice rum. Han höll dem en i var hand, i ett tummgrepp, som om han vill röra så lite av dem som möjligt och han slängde de båda böckerna på elden och sedan sitter de tillsammans mamma och pappa och Astrid&Alice och ser hur böckerna brinner upp och blir aska som pappa rakar ut i en hink som han tömmer i trädgårdslandet.
Då känner Astrid&Alice att allt är som vanligt igen och de kan gå in i sitt rum som inte längre är på väg att kantra och börja leka med sina födelsedagspresenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar