Ja, där kommer han alltså cyklande den gode Bengt. Han har låst VVS-firmans kontor, svingat benet över den blå, tre-växlade herrcykeln och svängt ut på cykelbanan.
Han tänker på att han numera känner sig lite låghalt. Eller som att tyngdlagen har upphävts på den ena sidan av kroppen - han tror att det är den vänstra - det känns som om den liksom vill lyfta från marken lite.
Han tänker att det är Alice och Astrids fel att han reagerar så fysiskt på Bos död. Det är de som har tvingat dem att leva som varandras avbilder, som om Bo vore en fysisk omöjlighet utan Bengt och Bengt en fysisk omöjlighet utan Bo, i flera år. Jojo, nu kunde de ju se. Kom han inte cyklande här, Bengt i egen hög person. Och Bo var död.
Han kunde svära på att Alice de senaste dagarna hade sett på honom med en närmast uppfordrande min, som krävde hon att han skulle lägga sig ned och dö av ren solidaritet. Allt för att inte spräcka deras lilla freakshow.
Han och Bo hade inte alls varit lika fanatiska över detta att de var tvillingar. De hade klätt sig i likadana blårutiga kostymer den där gången när Sven-Ingvars spelade i parken, den där kvällen långt borta i 80-talet, för att det var en kul grej. Att ett par identiska tvillingsystrar klev på bussen i Vinge tyckte det också var en kul grej.
Ännu roligare blev det när tvillingsyrrorna visade sig synnerligen intresserade. Det var ”halva inne” redan på bussen dit, liksom. Hela kvällen i parken var bara en transportsträcka.
Sen sprack det i alla fall, i allra sista sekunden när det uppdagades att de inte hade likadana kalsonger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar