Eller också var det så att Astrid drog morgonrocken tätare kring det tigerrandiga rafsetet medan Alice berättade. Kanske lät hon cigaretten brinna orörd mellan fingrarna medan hon lutade sig tillbaka på köksstolen och fascinerat betraktade systerns blundande ansikte. Hennes röda, skuldbelagda kinder. Hon lyssnade till hennes hastiga tal, hur orden gled in i och över varandra, som om hon bara ville spy ur sig allting så fort som möjligt. Som om hon trodde att hon skulle må bättre sedan. Som om hon trodde att Astrid skulle låta henne må bättre sedan. Eller som om hon var rädd att Astrid skulle avbryta henne.
Men Astrid skulle inte avbryta henne. Hon trodde inte att hon skulle låta henne må bättre heller. Faktiskt kände hon förakt för Alice, där hon satt och blundade och babblade.
För att hon varit så svag.
För att hon gapat över så mycket. Hon skulle både ha de där vita, tålösa stövlarna hon köpt, då när de var 18 år, och tidningen Svåra Kryss.
Hon hade lämnat Astrid ensam med en instängd mor och en gräsklippande far som inte hade önskat något hellre än att hon, Astrid också hade försvunnit. Inte hade hon fått någon uppskattning för att hon stannat på sin post. Sedan hade Alice kommit tillbaka och då hade allt bara gått tillbaka till det vanliga igen, som om inget hade hänt, som om inga gränser rubbats. Och nu satt hon här och hade mage att vilja ha en annan korsordstidning efter allt hon gjort. Och för det hade hon dödat Astrids man.
Astrid hade redan glömt att det var hon som hade dödat Bo genom att köpa ett tigerrandigt rafset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar