Bekännelse

Sen satt de tysta länge. Alice sög i sig sin cigarett så fort och hårt att det värkte i lungorna. Sedan sneglade hon på Astrid och sa:
"Det var jag som dödade honom. Det var jag som gjorde det."
Astrid höjde på vänstra ögonbrynet och Alice blundade och berättade fort, fort hela historien om hur hon hatat tidningen Lätta Kryss, hatat den i flera år och att hon igår, bara minuterna innan det hemska hände med Bo, hade bestämt sig för att det fick vara nog. Hon berättade om soppåsen och den bruna bananen, om den hopskrynklade dragspelsbälgen och den utslätade, ihopskrynklade dragspelsbälgen som låg på hennes fönsterbräda mellan hennes vita askfat med Turkyie-tryck och hennes stora porslinsnyckelpiga.
Hon blundade medan hon berättade, för det var så svårt att berätta. Främst var det svårt att upptäcka att hon måste berätta eftersom Astrid uppenbarligen inte visste, inte hade känt.
Hon borde vetat om allt varit som det skulle mellan dem, om allt som hände inom dem också flödat fritt mellan dem. Men något hade gått sönder och hon undrade hur länge det hade varit trasigt.
Hade det varit så ända sedan hon liftat med Carsten till Paris?
Hade de bara inbillat sig att allt hade blivit som vanligt när hon kom hem?
Det blev tyst länge när hon berättat färdigt. Till slut måste hon öppna ögonen och titta på Astrid.
Astrid fimpade långsamt sin halvrökta cigarett.
"Jag gjorde det också." sade hon lugnt. "Jag dödade honom också."
Sedan drog hon isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.