- Jag dödade honom också, sa Alice och drog isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
Alice stirrade på det tunna tyget utan att säga något. Det var mycket, mycket tyst i det symetriskt möblerade köket, länge. Till slut släpper Astrid morgonrocken med en liten suck, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig tillbaka på pinnstolen. Sedan spänner hon ögonen i Alice och berättar allt om ToyTiger. Hon låter inte alls som Alice, inte forcerad och nervös, inte skuldmedveten. Hon berättar sakta och lugnt utan att släppa Alice med blicken.
När hon slutat att berätta bryter ett gräl ut på Blåbärsvägen 2. Det första grälet någonsin mellan systrarna. Det första grället som utspelat sig utanför deras huvuden.
"Och det som utspelat sig där", tänker Alice, tänker Astrid, "har inte varit tillnärmelsevis nog. Inte tillnärmelsevis."
För knappt har de tänkt det: "Jaghatardigjagönskarattduvardödsåattjagfickgöradetjagvillevaradenjagville."
Knappt har de tänkt det, förrän de skyndat sig att tänka andra tankar, utslätande tankar, tankar som ska radera ut de onda, tidigare tänkta:
"Kära älskade syster, vad vore jag utan dig, vem vore jag utan dig!"
onsdag 24 november 2010
onsdag 10 november 2010
Eller också...
Eller också var det så att Astrid drog morgonrocken tätare kring det tigerrandiga rafsetet medan Alice berättade. Kanske lät hon cigaretten brinna orörd mellan fingrarna medan hon lutade sig tillbaka på köksstolen och fascinerat betraktade systerns blundande ansikte. Hennes röda, skuldbelagda kinder. Hon lyssnade till hennes hastiga tal, hur orden gled in i och över varandra, som om hon bara ville spy ur sig allting så fort som möjligt. Som om hon trodde att hon skulle må bättre sedan. Som om hon trodde att Astrid skulle låta henne må bättre sedan. Eller som om hon var rädd att Astrid skulle avbryta henne.
Men Astrid skulle inte avbryta henne. Hon trodde inte att hon skulle låta henne må bättre heller. Faktiskt kände hon förakt för Alice, där hon satt och blundade och babblade.
För att hon varit så svag.
För att hon gapat över så mycket. Hon skulle både ha de där vita, tålösa stövlarna hon köpt, då när de var 18 år, och tidningen Svåra Kryss.
Hon hade lämnat Astrid ensam med en instängd mor och en gräsklippande far som inte hade önskat något hellre än att hon, Astrid också hade försvunnit. Inte hade hon fått någon uppskattning för att hon stannat på sin post. Sedan hade Alice kommit tillbaka och då hade allt bara gått tillbaka till det vanliga igen, som om inget hade hänt, som om inga gränser rubbats. Och nu satt hon här och hade mage att vilja ha en annan korsordstidning efter allt hon gjort. Och för det hade hon dödat Astrids man.
Astrid hade redan glömt att det var hon som hade dödat Bo genom att köpa ett tigerrandigt rafset.
Men Astrid skulle inte avbryta henne. Hon trodde inte att hon skulle låta henne må bättre heller. Faktiskt kände hon förakt för Alice, där hon satt och blundade och babblade.
För att hon varit så svag.
För att hon gapat över så mycket. Hon skulle både ha de där vita, tålösa stövlarna hon köpt, då när de var 18 år, och tidningen Svåra Kryss.
Hon hade lämnat Astrid ensam med en instängd mor och en gräsklippande far som inte hade önskat något hellre än att hon, Astrid också hade försvunnit. Inte hade hon fått någon uppskattning för att hon stannat på sin post. Sedan hade Alice kommit tillbaka och då hade allt bara gått tillbaka till det vanliga igen, som om inget hade hänt, som om inga gränser rubbats. Och nu satt hon här och hade mage att vilja ha en annan korsordstidning efter allt hon gjort. Och för det hade hon dödat Astrids man.
Astrid hade redan glömt att det var hon som hade dödat Bo genom att köpa ett tigerrandigt rafset.
tisdag 2 november 2010
Bekännelse
Sen satt de tysta länge. Alice sög i sig sin cigarett så fort och hårt att det värkte i lungorna. Sedan sneglade hon på Astrid och sa:
"Det var jag som dödade honom. Det var jag som gjorde det."
Astrid höjde på vänstra ögonbrynet och Alice blundade och berättade fort, fort hela historien om hur hon hatat tidningen Lätta Kryss, hatat den i flera år och att hon igår, bara minuterna innan det hemska hände med Bo, hade bestämt sig för att det fick vara nog. Hon berättade om soppåsen och den bruna bananen, om den hopskrynklade dragspelsbälgen och den utslätade, ihopskrynklade dragspelsbälgen som låg på hennes fönsterbräda mellan hennes vita askfat med Turkyie-tryck och hennes stora porslinsnyckelpiga.
Hon blundade medan hon berättade, för det var så svårt att berätta. Främst var det svårt att upptäcka att hon måste berätta eftersom Astrid uppenbarligen inte visste, inte hade känt.
Hon borde vetat om allt varit som det skulle mellan dem, om allt som hände inom dem också flödat fritt mellan dem. Men något hade gått sönder och hon undrade hur länge det hade varit trasigt.
Hade det varit så ända sedan hon liftat med Carsten till Paris?
Hade de bara inbillat sig att allt hade blivit som vanligt när hon kom hem?
Det blev tyst länge när hon berättat färdigt. Till slut måste hon öppna ögonen och titta på Astrid.
Astrid fimpade långsamt sin halvrökta cigarett.
"Jag gjorde det också." sade hon lugnt. "Jag dödade honom också."
Sedan drog hon isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
"Det var jag som dödade honom. Det var jag som gjorde det."
Astrid höjde på vänstra ögonbrynet och Alice blundade och berättade fort, fort hela historien om hur hon hatat tidningen Lätta Kryss, hatat den i flera år och att hon igår, bara minuterna innan det hemska hände med Bo, hade bestämt sig för att det fick vara nog. Hon berättade om soppåsen och den bruna bananen, om den hopskrynklade dragspelsbälgen och den utslätade, ihopskrynklade dragspelsbälgen som låg på hennes fönsterbräda mellan hennes vita askfat med Turkyie-tryck och hennes stora porslinsnyckelpiga.
Hon blundade medan hon berättade, för det var så svårt att berätta. Främst var det svårt att upptäcka att hon måste berätta eftersom Astrid uppenbarligen inte visste, inte hade känt.
Hon borde vetat om allt varit som det skulle mellan dem, om allt som hände inom dem också flödat fritt mellan dem. Men något hade gått sönder och hon undrade hur länge det hade varit trasigt.
Hade det varit så ända sedan hon liftat med Carsten till Paris?
Hade de bara inbillat sig att allt hade blivit som vanligt när hon kom hem?
Det blev tyst länge när hon berättat färdigt. Till slut måste hon öppna ögonen och titta på Astrid.
Astrid fimpade långsamt sin halvrökta cigarett.
"Jag gjorde det också." sade hon lugnt. "Jag dödade honom också."
Sedan drog hon isär den urtvättade cerisa morgonrocken och blottade det tigerrandiga rafsetet.
söndag 31 oktober 2010
I Astrids kök
När Alice kommer över till Astrid sitter hon vid köksbordet, i den urtvättade cerisa frottémorgonrocken och håller fast sig i bordsskivan. Alice sneglar på systerns exemplar av Lätta Kryss som ligger på fönsterbrädan där den skulle, mellan det vita askfatet med Turküie-tryck och den stora porslinsnyckelpigan. Den ligger precis på samma plats som hennes eget exemplar där borta på Blåbärsvägen 4, det är bara det att hennes eget exemplar ser ut som en hopknycklad dragspelsbälg som någon desperat har försökt att släta ut medan Astrids är slätt och blankt. Det får Alice att känna sig ännu mer illa till mods.
"Ingenting är som det ska." tänker hon. "Ingenting är som det ska."
Och hon tittar skuldmedvetet på sin syster där hon sitter, systern, och håller sig i köksbordet. Plötsligt tittar Astrid upp på Alice och Alice tycker att Astrid också ser skuldmedveten ut. Inte anklagande som hon hade väntat sig.
För att det var hon som hade gjort det, hon som hade dödat Bo, det skulle aldrig ha gått systern förbi. Att Astrid visste vad som hade hänt tidningen Lätta Kryss i Alice kök det var Alice övertygad om. Allt annat var otänkbart.
"Känner du hur golvet lutar?" säger Astrid och Alice nickar. För det gör hon.
Med den ena handen som ett stöd i väggen lyckas hon ta sig fram till köksbordet, dra ut en stol och sätta sig mitt emot Astrid.
Astrid släpper plötsligt bordsskivan med den ena handen, som någon som länge funderat på att hoppa ned från en hög höjd och nu beslutat sig. Hon klarar det och sträcker sig efter Marbouro-paketet, håller fram det mot Alice. Alice tar en cigarett och sätter den i munnen. Astrid tar också en cigarett och sätter den i munnen. Hon tar tändaren med Turküie-tryck och klickar och klickar med den för gasen är snart slut. För ett ögonblick minns hon den nya gemensamma charterresan till Turkiet som redan är beställd och undrar hur det ska bli med den.
Sedan lyckas hon ändå att få fyr på både sin egen cigarett och sin systers.
När hon lutar sig över bordet med tändaren tycker Alice att hon kan skymta ett tigerrandigt plagg under morgonrocken men själv äger hon ju inget tigerrandigt plagg så det kan det ju inte gärna vara.
"Ingenting är som det ska." tänker hon. "Ingenting är som det ska."
Och hon tittar skuldmedvetet på sin syster där hon sitter, systern, och håller sig i köksbordet. Plötsligt tittar Astrid upp på Alice och Alice tycker att Astrid också ser skuldmedveten ut. Inte anklagande som hon hade väntat sig.
För att det var hon som hade gjort det, hon som hade dödat Bo, det skulle aldrig ha gått systern förbi. Att Astrid visste vad som hade hänt tidningen Lätta Kryss i Alice kök det var Alice övertygad om. Allt annat var otänkbart.
"Känner du hur golvet lutar?" säger Astrid och Alice nickar. För det gör hon.
Med den ena handen som ett stöd i väggen lyckas hon ta sig fram till köksbordet, dra ut en stol och sätta sig mitt emot Astrid.
Astrid släpper plötsligt bordsskivan med den ena handen, som någon som länge funderat på att hoppa ned från en hög höjd och nu beslutat sig. Hon klarar det och sträcker sig efter Marbouro-paketet, håller fram det mot Alice. Alice tar en cigarett och sätter den i munnen. Astrid tar också en cigarett och sätter den i munnen. Hon tar tändaren med Turküie-tryck och klickar och klickar med den för gasen är snart slut. För ett ögonblick minns hon den nya gemensamma charterresan till Turkiet som redan är beställd och undrar hur det ska bli med den.
Sedan lyckas hon ändå att få fyr på både sin egen cigarett och sin systers.
När hon lutar sig över bordet med tändaren tycker Alice att hon kan skymta ett tigerrandigt plagg under morgonrocken men själv äger hon ju inget tigerrandigt plagg så det kan det ju inte gärna vara.
onsdag 27 oktober 2010
Posttromb II
"Jag dödade honom!"
Ska Alice tänka många gånger sedan. Bengt hade ringt och berättat det för henne bara någon timme efter att det hade hänt och hon hade vetat det genast. När hon lagt på luren hade hon gått direkt till diskbänken och plockat upp den ihopknycklade korsordstidningen lätta kryss ur soppåsen. Hon hade torkat av den resterna från en gammal brun banan som hon hade slängt strax innan tidningen. Hon hade noga plockat bort varenda lite smula av den bruna bananen.
"Detta är priset för att byta korsordstidning efter 30 år. Detta är vad det kostar. Herregud, vad hade hänt om jag verkligen hade köpt den andra tidningen!"
Sedan hade hon satt sig vid köksbordet och försökt att släta ut sidorna. Som om hon kunde göra Bo levande igen och balansen återställd genom att, med sina händer stryka ut vecken i tidningssidorna, som hade uppstått när hon knölade ned den i den bruna bananen för bara någon timme sedan. Det var svårt att få pappret slätt, det hade blivit djupa veck och rynkor. Men hon var beredd att sitta där så länge det behövdes.
Ska Alice tänka många gånger sedan. Bengt hade ringt och berättat det för henne bara någon timme efter att det hade hänt och hon hade vetat det genast. När hon lagt på luren hade hon gått direkt till diskbänken och plockat upp den ihopknycklade korsordstidningen lätta kryss ur soppåsen. Hon hade torkat av den resterna från en gammal brun banan som hon hade slängt strax innan tidningen. Hon hade noga plockat bort varenda lite smula av den bruna bananen.
"Detta är priset för att byta korsordstidning efter 30 år. Detta är vad det kostar. Herregud, vad hade hänt om jag verkligen hade köpt den andra tidningen!"
Sedan hade hon satt sig vid köksbordet och försökt att släta ut sidorna. Som om hon kunde göra Bo levande igen och balansen återställd genom att, med sina händer stryka ut vecken i tidningssidorna, som hade uppstått när hon knölade ned den i den bruna bananen för bara någon timme sedan. Det var svårt att få pappret slätt, det hade blivit djupa veck och rynkor. Men hon var beredd att sitta där så länge det behövdes.
söndag 24 oktober 2010
Posttromb
"Jag dödade honom. "
Ska Astrid tänkta många gånger efteråt.
"Om jag aldrig hade köpt det där förbannade rafsetet hade det aldrig hänt, och allt skulle ha varit som vanligt.
Hon sitter i köket och håller sig hårt, hårt i bordskanten. Det känns nämligen som ena sidan av köksgolvet har fallit ned i källaren och hela golvet har blivit en rutschkana. När som helst kan hon segla iväg över golvet, glida ut i hallen, genom vardagsrummet, ut på verandan och kraschlanda i Bo's stora grill, den där med grillgaller, stekplatta, mikrovågsugn, drickaställ och ett litet kylskåp.
"Om jag inte hade köpt det där förbannade, tigerrandiga rafsetet hade vi kunnat grilla i sommar också. Detta är vad ett tigerrandigt rafset kostar. Det borde jag ha begripigt."
Ändå kan hon inte hjälpa att hon tycker att det är ett oerhört, överpris för ett så tunt plagg.
Om hon bara kunde förmå sig att ta det av sig.
Ska Astrid tänkta många gånger efteråt.
"Om jag aldrig hade köpt det där förbannade rafsetet hade det aldrig hänt, och allt skulle ha varit som vanligt.
Hon sitter i köket och håller sig hårt, hårt i bordskanten. Det känns nämligen som ena sidan av köksgolvet har fallit ned i källaren och hela golvet har blivit en rutschkana. När som helst kan hon segla iväg över golvet, glida ut i hallen, genom vardagsrummet, ut på verandan och kraschlanda i Bo's stora grill, den där med grillgaller, stekplatta, mikrovågsugn, drickaställ och ett litet kylskåp.
"Om jag inte hade köpt det där förbannade, tigerrandiga rafsetet hade vi kunnat grilla i sommar också. Detta är vad ett tigerrandigt rafset kostar. Det borde jag ha begripigt."
Ändå kan hon inte hjälpa att hon tycker att det är ett oerhört, överpris för ett så tunt plagg.
Om hon bara kunde förmå sig att ta det av sig.
söndag 17 oktober 2010
Tromb
Så händer det plötsligt. Det är en tisdag under lunchen.
Astrid har bestämt sig för att nu ska det ske.Hon har kommit till den avgörande punkten. Nu ska hon köpa det där tunna, tigerrandiga rafsetet som hon påstår att hon har på sig när hon är ToyTiger. Det är det första klädesplagg hon någonsin har köpt utan Alice, det första klädesplagg som hon kommer att äga som inte också finns i Alices garderob.
"Hända vad som hända vill" tänker hon.
I samma ögonblick som Astrid öppnar dörren till den exklusiva underklädesbutiken på Storgatan i Vinge, rafsar Alice åt sig korsordstidningen Lätta Kryss från fönsterbrädet och slänger den i soppåsen under diskbänken. Struntar i pappersinsamling och allt och bara knölar ner den i så djupt och så långt ned i påsen som den kan komma, den förbannade botgöringsblaskan. I morgon ska hon köpa tidningen Svåra Krys i Pressbyrån. Hon ska inte säga något om det till någon, inte göra någon överenskommelse med Astrid men hon ska låta den ligga framme, väl synligt på fönsterbrädet, som en markering.
I samma ögonblick som Astrid stiger in i den exklusiva underklädesbutiken på Storgatan och Alice knölar ner korsordstidningen i soppåsen monterar Bengt en toalettstol i ett badrum på västra sidan av Vinge. Det hugger till i korsryggen när han reser sig upp och han knider det onda med baksidan av handen och ojar sig lite sådär som han brukar.
I samma stund som Astrid stiger in i den exklusiva underklädesbutiken på Storgatan, Alice knölar ner korsordstidningen Lätta Kryss i soporna och Bengt gnider sin onda rygg reser sig Bo från ett badrumsgolv i östra änden av Vinge. Han känner en plötslig och mycket stark smärta i bröstet. Han hinner inte ens lyfta handen mot hjärtat innan han är död.
fredag 10 september 2010
Elektricitet
Medan Alice sitter där med cigarett, kaffe och korsord på sin lediga dag och rastlöst trummar med fingrarna på det glatta omslaget av Lätta Jävla Kryss.
Hon tänker på den där sommaren när hon var 18 år. Hon tänker på att den sommaren var det som om hon hade elektricitet i ådrorna. Hon kunde känna hur det blixtrade och sprakade och kröp under huden när hon stod vid vägkanten, med den ena handen på höften och den andra armen utsträckt och tummen i vädret.
Hur hon kunde känna att det sprakade så att det borde höras när hon berättade för Astrid vad hon tänkte göra. Hon tänkte lifta. Till Paris. Hon kunde känna det när hon vände den lamslagna Astrid ryggen och gick därifrån, hur gnistorna sprakade som ett fyrverkeri omkring henne.
När hon stod där vid vägen med tummen i vädret tänkte hon på Astrids min. Hon visste inte om det var känslan av att vara fri, att vara på väg eller tanken på Astrids min som fick blodet att spraka och spritta så. Hur Astrids ansikte hade sett liksom sönderslaget ut.
- Som att slå sig själv på käften, tänkte hon sen. Senare.
Men när hon stod där vid vägen, de där första dagarna. Då var det bara elektricitet. Då var det bara att vara bara hon. Vara Alice.
Varken mer eller mindre. Det som var hon tog slut precis där hennes hud tog slut. Det som var hon, som var Alice, var omslutet av ett sträckt lager hud. Där den huden tog slut, där tog också hon slut. Hon njöt av att känna sina gränser.
Den där andra delen av henne som kallades Astrid, var inte längre en del av henne. Vad det än var som pågick i Astrid just nu så inte pågick det i henne Alice. Det angick henne inte över huvud taget.
Alice sluter ögonen och försöker känna den där elektriciteten igen, minnas hur det kändes. De där korta dagarna. Hon fick betala ett högt pris för dem. Att leva resten av livet med Lätta kryss och kaffe, det var vad de kostade.
torsdag 9 september 2010
ToyTiger
Nej, de talade aldrig med varandra om den där sommaren när de var 18 år. Och den snart 60-åriga Astrid skulle aldrig, aldrig någonsin, berätta för Alice att hon inte alls sitter vid köksbordet på sina lediga morgnar, röker och löser korsord i tidningen Lätta kryss.
Istället sitter hon vid datorn i det som Bo kallar för sitt "kontor".
Istället för att vara Astrid med cigarett, morgonkaffe och korsord är hon sexiga ToyTiger i ett chattrum på nätet. Astrid älskar sina lediga morgnar. Då rinner det som någon slags okynnig elektricitet i hennes ådror.
Hon vet inte vad som är bäst, vad som gör henne mest upphetsad: rollen som ToyTiger och konversationerna i chatten eller detta att ingen annan vet vad hon gör. Ingen annan människa. Inte Bo eller Bengt. Inte Alice. Framför allt inte Alice.
Ingen av dem hon chattar med vet att hon egentligen är en del av Astrid&Alice. De tror att hon är en tjusig tjugofemåring, rödhårig och ständigt omkringglidande i sitt sovrum iklädd ett tigerrandigt raffset.
Astrid snyter sig i en begagnad cleanex och drar den rosa, urtvättade frotémorgonrocken tätare omkring sig. Hennes torra, gråa hår spretar åt alla håll när hon böjer sig över tangentbordet och låter ToyTiger rulla över från rygg till mage där hon ligger på sin vinröda divan och suger lite behagfullt på ett valmanikurerat finger medan hon tänker ut vad hon ska skriva på sin tigerrandiga laptop. Bo:s stora harv till dator surrar och brummar, annars är det bara Astrids ivriga hamrande på tangentbordet som hörs.
Korsorden ska hon lösa blixtsnabbt på bussen på väg till jobbet i morgon. Det är tur att de är så lätta.
onsdag 8 september 2010
På rätt köl?
Så kom hon hem igen till slut.
Och stod i dörren till det gamla symetriskt möblerade flickrummet där Astrid låg blek och smal på sin säng.
Astrid såg upp på Alice och hennes blick var lika trotsig som ett skadskjutet djurs när det tittar på jägaren och tänker:
- Jävla klantskalle.
Alice's blick var en skyldig jägares. Hon såg i golvet.
Det hade varit en lång väg hem och ont om pengar. Nu var hon lika mager och blek som Astrid. Nu skulle allt bli som vanligt igen.
Mamma kom ut ur sovrummet. Pappa slutade klippa gräs.
Astrid reste sig upp från sängen och tillsammans ställde sig Astrid&Alice framför spegeln och såg att allting såg ut som vanligt.
Nästan.
De pratade aldrig med varandra om det som hänt. Inte ett ord skulle bli sagt emellan dem om denna sommars slagsida.
söndag 5 september 2010
En katt för en katt?
Hemma i det symetriskt möblerade flickrummet på Plommonvägen har Astrid legat på sin säng så gott som hela tiden som Alice varit borta och känt hur den gungat på det villande havet. Men nu har hon rest sig upp.
Nu står hon framför hyllan med Alice's porslinskattssamling. Där står 20 stycken likadana katter som på hennes egen hylla vid den motsatta väggen. Hon sträcker ut en hand och griper den röda katten med vita prickar, de de båda tycker bäst om, som de köpte förra sommaren då de båda (båda!) reste med mormor till Visingsö.
Hon lyfter katten från hyllan, kramar den med båda händerna, med båda händerna runt dess hals, som om hon försökte strypa den. Om hon skulle knäcka nacken på den?
Hon vill göra något som ska göra riktigt ont i Alice. Straffa henne.
Men hon kan inte bestämma sig för om det värsta skulle vara att knäcka nacken på bara Alice katt eller om hon också måste döda sin egen.
Hon tycker mycket om den där katten och vill ha den kvar. Men om hon bara skulle slå sönder Alice katt så skulle hennes samling, som inte längre skulle vara likadan som Alices's, kännas...äcklig på något sätt.
Hon skulle inte kunna straffa Alice genom att slå sönder hennes katt, eller sin egen, utan att straffa sig själv. De var fortfarande oskiljaktligt sammansvetsade. Hon kunde inte frigöra sig från enheten Astrid&Alice.
De gav henne en känsla av triumf.
Nu står hon framför hyllan med Alice's porslinskattssamling. Där står 20 stycken likadana katter som på hennes egen hylla vid den motsatta väggen. Hon sträcker ut en hand och griper den röda katten med vita prickar, de de båda tycker bäst om, som de köpte förra sommaren då de båda (båda!) reste med mormor till Visingsö.
Hon lyfter katten från hyllan, kramar den med båda händerna, med båda händerna runt dess hals, som om hon försökte strypa den. Om hon skulle knäcka nacken på den?
Hon vill göra något som ska göra riktigt ont i Alice. Straffa henne.
Men hon kan inte bestämma sig för om det värsta skulle vara att knäcka nacken på bara Alice katt eller om hon också måste döda sin egen.
Hon tycker mycket om den där katten och vill ha den kvar. Men om hon bara skulle slå sönder Alice katt så skulle hennes samling, som inte längre skulle vara likadan som Alices's, kännas...äcklig på något sätt.
Hon skulle inte kunna straffa Alice genom att slå sönder hennes katt, eller sin egen, utan att straffa sig själv. De var fortfarande oskiljaktligt sammansvetsade. Hon kunde inte frigöra sig från enheten Astrid&Alice.
De gav henne en känsla av triumf.
onsdag 25 augusti 2010
På det villande havet
"Det bästa med Carsten", tänkte Alice där hon låg och flöt på den lutande bänken på rastplatsen vid autobahn. "Det bästa med Carsten var att han såg mig, mig Alice. Han såg inte enheten Astrid&Alice, inte de blonda tvillingarna Ahlin. Han såg mig och jag hade ett oerhört behov av att bli sedd som mig själv, som Alice. Bara Alice.
Nu minns jag inte varför. Bara Alice är ju ingenting. Bara ett tomt skal. Ett halvt skal. En missbildning.
Carsten sa att jag var det vackraste han någonsin hade sett. Just jag. Ingen hade så vackra ögon som jag, sa Carsten. Fastän Alice har precis likadana ögon som jag. "
Alice på bänken ryser till så att hon nästan ramlar av de smala, sneda brädorna.
Vilken idiot han hade varit som påstod något sådant. Hon såg exakt likadan ut som sin syster. Det hade de jobbat på i 18 år. Att se Astrid var att se sig själv i spegeln. Var hon den vackraste Carsten hade sett var Astrid också det, det borde en idiot begripa.
"Det borde jag ha begripigt.", tänkte Alice. Hur kunde hon ha köpt att han sett något särskilt hos henne, något unikt. Det fanns inget unikt hos henne. Och sen hade han ju också sett en Maserati.
Hon reste sig häftigt upp. Här kunde hon inte ligga längre. Carsten skulle inte komma tillbaka och hämta henne, det var ju solklart. Hon ville faktiskt inte att han skulle komma tillbaka. Det är inte nyttigt att umgås med idioter.
Så fort det började ljusna gick hon bort till lastbilarna för att försöka få lift.
Nu minns jag inte varför. Bara Alice är ju ingenting. Bara ett tomt skal. Ett halvt skal. En missbildning.
Carsten sa att jag var det vackraste han någonsin hade sett. Just jag. Ingen hade så vackra ögon som jag, sa Carsten. Fastän Alice har precis likadana ögon som jag. "
Alice på bänken ryser till så att hon nästan ramlar av de smala, sneda brädorna.
Vilken idiot han hade varit som påstod något sådant. Hon såg exakt likadan ut som sin syster. Det hade de jobbat på i 18 år. Att se Astrid var att se sig själv i spegeln. Var hon den vackraste Carsten hade sett var Astrid också det, det borde en idiot begripa.
"Det borde jag ha begripigt.", tänkte Alice. Hur kunde hon ha köpt att han sett något särskilt hos henne, något unikt. Det fanns inget unikt hos henne. Och sen hade han ju också sett en Maserati.
Hon reste sig häftigt upp. Här kunde hon inte ligga längre. Carsten skulle inte komma tillbaka och hämta henne, det var ju solklart. Hon ville faktiskt inte att han skulle komma tillbaka. Det är inte nyttigt att umgås med idioter.
Så fort det började ljusna gick hon bort till lastbilarna för att försöka få lift.
onsdag 18 augusti 2010
Sjösjuka
Om nätterna låg Alice på en av de risiga bänkarna på rastplatsen, nära soptunnorna och råttorna men långt ifrån lastbilarna med sovande chaufförer.
"Hellre råttorna", tänkte hon.
Hon sov inte. Hon kände hur världen gungade omkring henne. Det var som att ligga på en smal flotte ute på ett öppet hav, utan fäste, bara driva.
Samtidigt låg Astrid i sin säng på Plommonvägen och kände hur sängen gungade. Hon flöt på ett öppet hav, drev utan fäste och det var en känsla som fick henne att må illa. Hon hörde hur det susade innanför hennes panna, som från bilar som körde riktigt fort, fort på autobahn.
Här låg de båda tillbaka i en gemensam känsla igen. Tillsammans i en gemensam känsla igen men ändå var det inte som förut. De var inte längre lika som förut. Nu fanns det en skillnad mellan dem
för en av dem hade blivit lämnad
och den andra hade valt att gå
fredag 13 augusti 2010
Rastplats
I två nätter väntade Alice på Carsten på rastplatsen vid autobahn. På att han skulle komma tillbaka och hämta henne. Något annat skulle ju vara otänkbart intalade hon sig. Han hade ju lovat. Det måste finnas en förklaring.
Och någonstans visste hon ju att det gjorde det men att hon kanske inte ville veta hur den förklaringen såg ut.
Det är märkligt att sitta ensam på en rastplats i Tyskland när man alltid i hela livet varit två. När man sitter ensam om natten på en rastplats i Tyskland är det svårt att minnas varför man plötsligt så hett önskade att vara bara Alice. Att inte vara Astrid&Alice utan sig själv. Man börjar undra om det kanske egentligen inte var sig själv man ville vara utan att man hade velat vara Carsten&Alice. Det är inte så roligt att vara sig själv ensam på en rastplats i Tyskland om natten med bara råttorna som sällskap. Sig själv är inte mycket att ha. Visar det sig.
Man hör så mycket ljud när man är ensam. Det knakar och prasslar inne i träddungen bakom henne där vad som helst och vem som helst kan gömma sig. Någonstans står en dörr och slår, eller vad det är.
Men det värsta är alla ljud man hör inuti sitt eget huvud. Man hör Astrids röst som vädjar utanför mammas dörr och pappas smattrande gräsklippare. Ett tag tycker hon att hon hör klunkar och känner kyla som om pappa dricker mjölk direkt ur förpackningen framför kylskåpet.
Men det kan väl ändå inte vara möjligt.
söndag 8 augusti 2010
Lite livsvisdom från en äldre Alice till en yngre
-Ja, herregud! säger en Alice 40 år länge bort i sitt liv, lite föraktfullt till den där naiva Alice som står och glor snopet utanför toaletterna på en rastplats längst autobahn.
Hon kunde ju inte se sig själv där hon stod men den 40 år äldre Alice är rätt så säker på att hon såg riktigt dum ut. Munnen öppen och hakan hängande och ögonen riktigt blåögt uppspärrade.
- Hur dum får man bli. Hon fimpar cigaretten med en ilsken tryckning i det vita askfatet med Türkie-tryck i botten som hon köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet.
När hon hade insett att han faktiskt hade gett sig iväg och lämnat henne hade hon tänkt att han kanske hade blivit tvingad. Kanske hade han blivit kidnappad av den där mannen med maseratin. Han hade kanske stuckit ut en pistol genom fönstret och pekat på Carsten med den och sagt "om du inte sätter dig i bilen nu så..."
Fast hon visste ju att det inte var sant. Hon trodde inte att Carsten hade lett så brett om någon hade pekat på honom med en pistol.
Kanske åkte han med den där karln för att han var tvungen att... att hämta något ... någonstans... Nog skulle han väl komma tillbaka och hämta henne.Han hade ju sagt att han älskade henne, att hon var tvungen att följa med honom på den här resan, för han kunde inte leva utan henne, hade han sagt.
- Sån't där säger de bara för att få ta dig på brösten. Förklarar Alice i köket på Blåbärsvägen för Alice på rastplatsen på autobahn.
Hon kunde ju inte se sig själv där hon stod men den 40 år äldre Alice är rätt så säker på att hon såg riktigt dum ut. Munnen öppen och hakan hängande och ögonen riktigt blåögt uppspärrade.
- Hur dum får man bli. Hon fimpar cigaretten med en ilsken tryckning i det vita askfatet med Türkie-tryck i botten som hon köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet.
När hon hade insett att han faktiskt hade gett sig iväg och lämnat henne hade hon tänkt att han kanske hade blivit tvingad. Kanske hade han blivit kidnappad av den där mannen med maseratin. Han hade kanske stuckit ut en pistol genom fönstret och pekat på Carsten med den och sagt "om du inte sätter dig i bilen nu så..."
Fast hon visste ju att det inte var sant. Hon trodde inte att Carsten hade lett så brett om någon hade pekat på honom med en pistol.
Kanske åkte han med den där karln för att han var tvungen att... att hämta något ... någonstans... Nog skulle han väl komma tillbaka och hämta henne.Han hade ju sagt att han älskade henne, att hon var tvungen att följa med honom på den här resan, för han kunde inte leva utan henne, hade han sagt.
- Sån't där säger de bara för att få ta dig på brösten. Förklarar Alice i köket på Blåbärsvägen för Alice på rastplatsen på autobahn.
onsdag 28 juli 2010
Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris
Inte ens om man blivit lämnad av den man trodde var den stora kärleken, på en rastplats längs autobahn.
När hon precis kommit ut från toaletterna, precis hade slängt sina småmynt på kaffefatet framför den brottarliknande kvinnan i städrock, såg hon Carsten hoppa in i passagerarsätet på en svart mazerati som sen fräste förbi hennes snopna ansikte innan mynten ens hade hunnit klirra färdigt på fatet.
Det var så otroligt att det inte kunde hända men det hände ändå. Det var så otroligt att hon ändå, som hon alltid gjorde, vände på huvudet för att titta efter Carsten där på parkeringen. Han brukade sitta någonstans med luggen i ögonen och en cigg i mungipan och nicka lite åt henne, som för att lite överseende bekräfta att jodå, här var han, här satt han. Han visste att hon var lite orolig, lite osäker inför den här resan eftersom hon inte hade varit utomlands förut. Sanningen att säga var hon lite osäker för att det här var det förstå någonsin som hon gjorde alldeles ensam, eller ja, med honom då, men ensam utan Astrid.
Så hon tittade sig om nu också för att se var han satt, för inte kunde det väl varit han som hoppade in i den där svarta, fula bilen. Hon vet inte hur länge hon stod där och glodde innan hon insåg att det faktiskt hade varit han.
tisdag 27 juli 2010
Att sona ett brott
Jaha. Alice suckar och slänger upp korsordstidningen Lätta Kryss på fönsterbrädet. Får eld på en cigarett med den nästan tomma tändaren med Turkiey-tryck som är inköpt på den gemensamma charterresan till Turkiet, tar ett djupt bloss och andas ut röken medan hon lutar sig bakåt på köksstolen.
Nej, om man har svikit på det sättet. Om man har fått för sig att lifta ensam - eller ja, utan sin syster men med Carsten - till Paris en gång vid 18 års ålder då ger man sig inte till att byta korsordstidning hur som helst.
Att föreslå att de ska göra något annat än att lösa jävla korsord är det inte tal om.
Inte ens om man aldrig kom fram till Paris
måndag 26 juli 2010
Lite slagsida till
Den fjärde dagen gick Astrid fram till mammas dörr och knackade försiktigt. Hon kände sig som en skugga som svävade lite över marken när hon gick genom hallen. Hon hade inte ätit något alls de här dagarna. Ingen av föräldrarna hade lagat någon mat och hon hade inte kunnat förmå sig till att göra någon själv. Därför kändes det som om tingen omkring henne rörde sig lite lätt fram och tillbaka, det var svårt att navigera sig fram utan att stöta emot något, bokhyllan, dörrposten,byrån med vantar och mössor. Det hördes inte något svar från mamma på andra sidan dörren, allt som hördes var det dova ljudet av pappas gräsklippare ute i trädgården, och så en mycket hög men spröd signal innuti Astrids vänta öra.
-Mamma?
-Mamma, jag är ju fortfarande kvar...Astrid, lade hon till om mamma hade glömt vem av dem hon var. Hon tänkte att det aldrig tidigare hade haft någon betydelse. Att han aldrig tidigare behövt bekräfta att hon var hon.
- Jag har inte åkt ifrån dig, mamma.
Plötsligt stod pappa tätt bredvid henne.
- Förstår du inte att det är det som är problemet. Det hade varit bättre om ni hade åkt båda två. Varför är du fortfarande kvar? Nu är en här och en där och det är inte rätt.
Sedan trängde han sig förbi henne och gick ut i köket och klunkade i sig mjölk direkt ur paketet.
Alice står kvar utanför mammas dörr till långt efter det att hon hör pappa starta gräsklipparen i trädgården igen. Utan att säga ett ljud.
tisdag 29 juni 2010
.. och fortsätter
Mamma lämnade inte sovrummet på hela dagen och när det blev kväll låste hon inte upp dörren så att pappa kunde komma in och lägga sig.
Pappa, som hade varit ute hela dagen och kört gräsklipparn varv på varv i trädgården, bäddade istället, utan att säga något om saken, på soffan i vardagsrummet.
Han sa faktiskt inte någonting om någonting. Astrid hade försökt att tala till honom men han hade bara tittat på henne med ögon som hade fått henne att tystna och inte våga göra något nytt försök. Hon ville inte att pappa skulle titta på henne på det sättet igen. Så, när det började skymma mot sommarnatt, denna lovets första dag och pappa hade lagt sig tigande på soffan - han sov inte det kunde hon höra men han var lika onåbar som om han sov - reste sig Astrid upp från dörrposten i köket, benen hade domnat och det gjorde ont att stå på dem, och vinglade ut i badrummet.
Pappa, som hade varit ute hela dagen och kört gräsklipparn varv på varv i trädgården, bäddade istället, utan att säga något om saken, på soffan i vardagsrummet.
Han sa faktiskt inte någonting om någonting. Astrid hade försökt att tala till honom men han hade bara tittat på henne med ögon som hade fått henne att tystna och inte våga göra något nytt försök. Hon ville inte att pappa skulle titta på henne på det sättet igen. Så, när det började skymma mot sommarnatt, denna lovets första dag och pappa hade lagt sig tigande på soffan - han sov inte det kunde hon höra men han var lika onåbar som om han sov - reste sig Astrid upp från dörrposten i köket, benen hade domnat och det gjorde ont att stå på dem, och vinglade ut i badrummet.
söndag 27 juni 2010
Slagsidan fortsätter
När Astrid kom till sans igen upptäckte hon att hon satt på golvet med ryggen mot dörrposten i köket. Hon tittade upp mot pappa men han hade också gått. Hon hörde gräsklipparen dåna ute i radhusets trädgård, så hon förstod att han var minst lika upprörd som mamma. Hon kände sig mer övergiven än hon någonsin varit tidigare, hon kände sig mer än övergiven, hon kände sig stympad. Tidigare hade de alltid varit två: Astrid&Alice och nu var det som om någon hade ryckt bort ena halvan av henne och allting som hon trott varit Astrid&Alice hade runnit ut.
Hon blev sittande på golvet i köket tills gräsklippardånet slutade därute och pappa kom in i köket. Han klev över henne i dörröppningen, gick raka vägen fram och öppnade kylskåpsdörren, lyfte en mjölktetra till munnen och drack rakt ur den.
Astrid stirrade på honom där hon satt utrunnen vid dörrposten. Något liknande hade hon aldrig sett. Hennes pappa, hennes hygieniske pappa som tvättade händerna efter ett speciellt schema - översidan, handflatan, mellan fingrarna, längs nagelbanden, under naglarna med en lite borste, osv - 20 minuter före varje måltid. Som bytte strumpor tre gånger om dagen och då torkade av fötterna med en våtservett. Efter ett speciellt schema. Han stod nu och drack mjölk direkt ur paketet.
Astrid började darra och skaka borta i dörröppningen. Pappa ställde in mjölken och stängde kylskåpsdörren. Torkade sig om munnen med handen, klev över henne och gick ut i trädgården igen.
Hon blev sittande på golvet i köket tills gräsklippardånet slutade därute och pappa kom in i köket. Han klev över henne i dörröppningen, gick raka vägen fram och öppnade kylskåpsdörren, lyfte en mjölktetra till munnen och drack rakt ur den.
Astrid stirrade på honom där hon satt utrunnen vid dörrposten. Något liknande hade hon aldrig sett. Hennes pappa, hennes hygieniske pappa som tvättade händerna efter ett speciellt schema - översidan, handflatan, mellan fingrarna, längs nagelbanden, under naglarna med en lite borste, osv - 20 minuter före varje måltid. Som bytte strumpor tre gånger om dagen och då torkade av fötterna med en våtservett. Efter ett speciellt schema. Han stod nu och drack mjölk direkt ur paketet.
Astrid började darra och skaka borta i dörröppningen. Pappa ställde in mjölken och stängde kylskåpsdörren. Torkade sig om munnen med handen, klev över henne och gick ut i trädgården igen.
onsdag 23 juni 2010
Slagsidan fortsätter
Så den första morgonen på sommarlovet låg en lapp på kökbordet:
"Jag har liftat till Paris med Carsten. A."
A.
Så tyst hade det aldrig varit i köket. Astrid såg hur pappa bet ihop tänderna så att käkarna vitnade ända upp till örsnibbarna. Själv kände hon sig så vettskrämd när hon såg den vita lappen på bordet undertecknat med det där ensamma a:et. Trots att hon hade vetat att det skulle hända var det som en chock. Det hade känts så otroligt att hon inte riktigt hade trott på att det var möjligt. Hon grep tag i stolryggen hon hade framför sig och kände hur det svartnade framför ögonen, hur det susade i huvudet. Vad skulle hända nu? Hur skulle det bli nu? Hur kunde Alice ha gett sig av under natten utan att hon Astrid kände av det och vaknade? Var den där samhörigheten mellan dem bara något hon hade inbillat sig?
Så tittade hon upp och fick syn på mamma. Mamma hade slutat att stirra på lappen och stirrade nu på Astrid. Hennes ögon var så svarta och fulla av hat att Astrid ryckte till. Samtidigt var hennes ticks värre än någonsin. Ögonlocket flimmrade och nu ryckte det i båda mungiporna. Växelvis.
Plötsligt började hon röra sig. Plötsligt kom hon emot Astrid.
Astrid backade förskräckt. Med stor hastighet närmade sig denna hatfulla, blinkande och ryckande människa och Astrids ben kändes som förlamade stockar. De förmådde inte bära henne ut ur köket och i säkerhet för detta vilddjur.
Men mamma knuffade bara till henne och fortsatte sedan ut ur köket och in i sovrummet där hon låste dörren bakom sig.
"Jag har liftat till Paris med Carsten. A."
A.
Så tyst hade det aldrig varit i köket. Astrid såg hur pappa bet ihop tänderna så att käkarna vitnade ända upp till örsnibbarna. Själv kände hon sig så vettskrämd när hon såg den vita lappen på bordet undertecknat med det där ensamma a:et. Trots att hon hade vetat att det skulle hända var det som en chock. Det hade känts så otroligt att hon inte riktigt hade trott på att det var möjligt. Hon grep tag i stolryggen hon hade framför sig och kände hur det svartnade framför ögonen, hur det susade i huvudet. Vad skulle hända nu? Hur skulle det bli nu? Hur kunde Alice ha gett sig av under natten utan att hon Astrid kände av det och vaknade? Var den där samhörigheten mellan dem bara något hon hade inbillat sig?
Så tittade hon upp och fick syn på mamma. Mamma hade slutat att stirra på lappen och stirrade nu på Astrid. Hennes ögon var så svarta och fulla av hat att Astrid ryckte till. Samtidigt var hennes ticks värre än någonsin. Ögonlocket flimmrade och nu ryckte det i båda mungiporna. Växelvis.
Plötsligt började hon röra sig. Plötsligt kom hon emot Astrid.
Astrid backade förskräckt. Med stor hastighet närmade sig denna hatfulla, blinkande och ryckande människa och Astrids ben kändes som förlamade stockar. De förmådde inte bära henne ut ur köket och i säkerhet för detta vilddjur.
Men mamma knuffade bara till henne och fortsatte sedan ut ur köket och in i sovrummet där hon låste dörren bakom sig.
måndag 14 juni 2010
Slagsidan fortsätter
Så Alice åt och pratade och Astrid teg och svalt. Mamma kedjerökte under köksfläkten och på altanen. Hon blev mer och mer nervös. Plötsliga ljud fick henne att hoppa till, en hastig rörelse fick henne att skygga som om hon var rädd att bli slagen.
När sommarlovet närmade sig visade det sig att det hade blivit som hon hade fruktat: Alice hade gått upp en storlek och Astrid ned en. För att ändå hitta likadana examensklänningar om än i olika storlekar var mamma tvungen att mycket sammanbiten resa in till grannstaden Vånge med flickorna.
Alice var irriterad och vände hela tiden sitt äckliga tuggummi i munnen medan hon förklarade att detta hade hon faktiskt kunnat klara av själv.
Astrid verkade liksom somna stående emellanåt och fick knuffas i rätt riktning för att hon alls skulle följa med. Det verkade inte som om hon hörde vad man så åt henne.
När de kom hem från Vånge, med två examensklänningar som Alice fnyst föraktfullt åt och som Astrid inte kommenterat med ett ord, hade mamma utvecklat små ticks i ansiktet; det högra ökat blinkade omväxlande med att den högra mungipan ryckte uppåt okontrollerat.
Resten av kvällen stod hon med huvudet under fläkten och en cigarett i munnen.
När sommarlovet närmade sig visade det sig att det hade blivit som hon hade fruktat: Alice hade gått upp en storlek och Astrid ned en. För att ändå hitta likadana examensklänningar om än i olika storlekar var mamma tvungen att mycket sammanbiten resa in till grannstaden Vånge med flickorna.
Alice var irriterad och vände hela tiden sitt äckliga tuggummi i munnen medan hon förklarade att detta hade hon faktiskt kunnat klara av själv.
Astrid verkade liksom somna stående emellanåt och fick knuffas i rätt riktning för att hon alls skulle följa med. Det verkade inte som om hon hörde vad man så åt henne.
När de kom hem från Vånge, med två examensklänningar som Alice fnyst föraktfullt åt och som Astrid inte kommenterat med ett ord, hade mamma utvecklat små ticks i ansiktet; det högra ökat blinkade omväxlande med att den högra mungipan ryckte uppåt okontrollerat.
Resten av kvällen stod hon med huvudet under fläkten och en cigarett i munnen.
söndag 13 juni 2010
Slagsida forts
Det blev den värsta sommaren.
Alice berättade inte för mamma och pappa att hon skulle lifta till Paris och Astrid så ingenting heller. Dagen efter det där med de vita stövlarna hade Alice tryckt upp henne mot väggen i kapprummet, ja faktiskt tryckt upp henne mot väggen i kapprummet och väst, ja faktiskt väst, med ansiktet tätt emot hennes:
- Du säger inte ett ord till någon om det här med Paris, fattar du!
Det var en chock att ha Alices ansikte så tätt intill sitt eget. De hade alltid levt bredvid varandra med kanalerna öppna så att själen kunde vandra fritt mellan deras kroppar. Nu var Alices ansikte framför henne som en vägg, en vägg med bara stängda dörrar.
Så hon sa ingenting till någon. Inte om Paris och inte om något annat heller. Över huvud taget sa hon inte så mycket just nu. Äta kunde hon inte.
Mamma tittade nästan ilsket på dem, på skillanden på deras tallrikar vid måltiderna. På Astrid som satt tyst och blek och malde samma tugga i munnen hela middagen igenom. På Alice som rosig slevade in maten medan hon pratade och pratade. Alice själv talade nästan oavbrutet om Paris. Hon sa visserligen inte att hon själv skulle lifta dit men att Carsten skulle åka dit över sommaren. Han hade en kusin som studerade i Paris. Hon pratade om Seine, om boulevarderna och Eiffeltornet och om Montmartre och det tog aldrig slut.
Mamma tittade ilsket på dem, visste inte vem hon skulle vara arg på eller hur hon skulle vara arg på båda. Den ena åt och den andra inte. Det gjorde henne galen detta att de plötsligt inte var ett dugg lika längre. Den ena blek, den andra rosig. Den ena yvig och gapig och den andra apatisk och tyst. Vad hon var riktigt rädd för var att den ena snart skulle vara tjockare än den andra och att de skulle kräva olika storlekar. När Alice för tredje gången sträckte sig fram för att ta mer potatis slog mamma plötsligt till henne med ett kraftig rapp med sin egen gaffel över handleden. Det var en ren reflex, en desperat reflex.
Unisont ryckte de till Alice&Astrid som om hon slagit dem båda. Mamma såg nöjd ut.
Alice berättade inte för mamma och pappa att hon skulle lifta till Paris och Astrid så ingenting heller. Dagen efter det där med de vita stövlarna hade Alice tryckt upp henne mot väggen i kapprummet, ja faktiskt tryckt upp henne mot väggen i kapprummet och väst, ja faktiskt väst, med ansiktet tätt emot hennes:
- Du säger inte ett ord till någon om det här med Paris, fattar du!
Det var en chock att ha Alices ansikte så tätt intill sitt eget. De hade alltid levt bredvid varandra med kanalerna öppna så att själen kunde vandra fritt mellan deras kroppar. Nu var Alices ansikte framför henne som en vägg, en vägg med bara stängda dörrar.
Så hon sa ingenting till någon. Inte om Paris och inte om något annat heller. Över huvud taget sa hon inte så mycket just nu. Äta kunde hon inte.
Mamma tittade nästan ilsket på dem, på skillanden på deras tallrikar vid måltiderna. På Astrid som satt tyst och blek och malde samma tugga i munnen hela middagen igenom. På Alice som rosig slevade in maten medan hon pratade och pratade. Alice själv talade nästan oavbrutet om Paris. Hon sa visserligen inte att hon själv skulle lifta dit men att Carsten skulle åka dit över sommaren. Han hade en kusin som studerade i Paris. Hon pratade om Seine, om boulevarderna och Eiffeltornet och om Montmartre och det tog aldrig slut.
Mamma tittade ilsket på dem, visste inte vem hon skulle vara arg på eller hur hon skulle vara arg på båda. Den ena åt och den andra inte. Det gjorde henne galen detta att de plötsligt inte var ett dugg lika längre. Den ena blek, den andra rosig. Den ena yvig och gapig och den andra apatisk och tyst. Vad hon var riktigt rädd för var att den ena snart skulle vara tjockare än den andra och att de skulle kräva olika storlekar. När Alice för tredje gången sträckte sig fram för att ta mer potatis slog mamma plötsligt till henne med ett kraftig rapp med sin egen gaffel över handleden. Det var en ren reflex, en desperat reflex.
Unisont ryckte de till Alice&Astrid som om hon slagit dem båda. Mamma såg nöjd ut.
söndag 6 juni 2010
Slagsida forts
Om Alice kände en längtan efter att vara ensam, utan Astrid, en längtan som hon inte kände kände. Vem blev hon då? Vem blev Astrid utan Alice. Vad blev hon? Något överflödigt bortslängt, bortkastade rester.
Plötsligt kände hon sig alldeles tom, som om hon tappat bort sig själv. Hon visste inte längre om hon tyckte om färgen rosa som fortfarande var den dominerande färgen i deras rum eftersom det var Astrid&Alice älsklingsfärg. Eller var det kanske inte det? Alice kanske gick där och tyckte om en helt annan färg. Kanske såg allting hellt annorlunda ut för Alice. Hade det gjort det länge? Hade det alltid gjort det? Innebar det att hon själv tyckte någonting annat än det hon alltid trott att hon tyckte.
Plötsligt kände Astrid att hon aldrig någonsin skulle vilja ha sådana där vita stövlar med hål för tårna. Och det gjorde henne nästan panikslagen.
Inte förrän de hade gått och lagt sig och Astrid nästan somnat kom hon på att det hade varit något mer också.
-Paris? sa hon ut i mörkret. Varför ska du lifta till Paris?
Men Alice sov redan.
Plötsligt kände hon sig alldeles tom, som om hon tappat bort sig själv. Hon visste inte längre om hon tyckte om färgen rosa som fortfarande var den dominerande färgen i deras rum eftersom det var Astrid&Alice älsklingsfärg. Eller var det kanske inte det? Alice kanske gick där och tyckte om en helt annan färg. Kanske såg allting hellt annorlunda ut för Alice. Hade det gjort det länge? Hade det alltid gjort det? Innebar det att hon själv tyckte någonting annat än det hon alltid trott att hon tyckte.
Plötsligt kände Astrid att hon aldrig någonsin skulle vilja ha sådana där vita stövlar med hål för tårna. Och det gjorde henne nästan panikslagen.
Inte förrän de hade gått och lagt sig och Astrid nästan somnat kom hon på att det hade varit något mer också.
-Paris? sa hon ut i mörkret. Varför ska du lifta till Paris?
Men Alice sov redan.
lördag 5 juni 2010
Slagsida forts
- Jag gömde mig i klassrummet tills du hade gått. Hörde du vad jag sa om Paris?
- Gömde du dig för mig? För mig?
Alice suckade och vände tuggummit i munnen med en smäll.
-Mm, jag ville vara i fred ett tag. Köpa stövlar. Hörde du?
I fred. I fred, ensam, själv bara hon, Alice utan Astrid. Alice hade gömt sig för henne för att hon önskade uppleva det som Astrid upplevde när hon gick hem ensam. Hon kunde inte förstå det. Astrid hade känt sig vilsen och övergiven. Oskyddad på något sätt. Hon hade sneglat omkring sig för att se om någon såg henne, någon från klassen. Hon ville inte att någon skulle se henne så här... vanskapt.
Och detta hade Alice gömt sig för henne för att få uppleva, detta hade hon... längtat efter?
För nog måste det väl kännas på samma sätt i Alice när hon var ensam utan Astrid? Eller kunde det kännas annorlunda i henne, detta att vara åtskild från sin syster? Kunde hon istället känna en lättnad, en lycka? Kunde Alice känna något annat än hon själv kände? Tanken fick det att knottra sig av skräck på Astrids armar.
- Gömde du dig för mig? För mig?
Alice suckade och vände tuggummit i munnen med en smäll.
-Mm, jag ville vara i fred ett tag. Köpa stövlar. Hörde du?
I fred. I fred, ensam, själv bara hon, Alice utan Astrid. Alice hade gömt sig för henne för att hon önskade uppleva det som Astrid upplevde när hon gick hem ensam. Hon kunde inte förstå det. Astrid hade känt sig vilsen och övergiven. Oskyddad på något sätt. Hon hade sneglat omkring sig för att se om någon såg henne, någon från klassen. Hon ville inte att någon skulle se henne så här... vanskapt.
Och detta hade Alice gömt sig för henne för att få uppleva, detta hade hon... längtat efter?
För nog måste det väl kännas på samma sätt i Alice när hon var ensam utan Astrid? Eller kunde det kännas annorlunda i henne, detta att vara åtskild från sin syster? Kunde hon istället känna en lättnad, en lycka? Kunde Alice känna något annat än hon själv kände? Tanken fick det att knottra sig av skräck på Astrids armar.
lördag 29 maj 2010
Slagsida
En gång hade det inte varit så.
Det var när Astrid&Alice var 18 år. Då hade Alice plötsligt stått framför Astrid i vita stövlar som räckte nästan ända upp till knäna och där tårna tittade fram ur ett hål i skospetsen.
Astrid hade inte några sådana stövlar. Hon visste inte ens att de skulle ha gått för att köpa stövlar efter skolan den dagen. De brukade alltid gå tillsammans för att köpa kläder, de brukade alltid gå tillsammans, men idag efter den sista lektionen hade Alice plötsligt varit försvunnen.
Alice hade varit bakom henne när de gick ut i kapprummet. Sedan hade Astrid vänt sig om för att trä armen i sin kappa. När hon vände sig tillbaka igen hade det varit tom på den plats där Alice stått. Det fanns ingen Alice i hela korridoren. Astrid hade stått där snopen. Hur hade Alice hunnit ut på den korta stund som Astrid stod vänd ifrån henne? Hon hade sprungit ut på gården, för hon hade ju inte kunnat hinna långt men ingenstans såg hon Alice.
Astrid hade fått gå ensam hem från skolan. Hon kunde inte minnas när de hände sist. Hon kunde inte minnas att det någonsin hade hänt.
Men nu stod Alice här mitt i deras rum, som fortfarande såg ut som när de fyllde tio är men leksakerna i hyllan hade bytts ut mot böcker och ett smyckeskrin. Nu stod Alice mitt i rummet i vita tålösa stövlar och sa att hon skulle lifta till Paris.
Det gick redan runt i Astrids huvud, hon kände sig alldeles omtöcknad, dels för att Alice hade försvunnit så spårlöst och plötsligt, dels för att hon plötsligt var tillbaka igen och så var det de där stövlarna utan tår.
Astrid hade aldrig sett sådana stövlar tidigare. Hon hade aldrig trott att hon någonsin skulle ha sådana stövlar. Eller ja, Alice. Hon stirrade på stövlarna, på det ställe där Alice tår stack ut ur skospetsen. Det såg konstigt ut. Astrid kände att hon mådde lite illa.
- Vart tog du vägen? sa hon till Alice tår.
Det var när Astrid&Alice var 18 år. Då hade Alice plötsligt stått framför Astrid i vita stövlar som räckte nästan ända upp till knäna och där tårna tittade fram ur ett hål i skospetsen.
Astrid hade inte några sådana stövlar. Hon visste inte ens att de skulle ha gått för att köpa stövlar efter skolan den dagen. De brukade alltid gå tillsammans för att köpa kläder, de brukade alltid gå tillsammans, men idag efter den sista lektionen hade Alice plötsligt varit försvunnen.
Alice hade varit bakom henne när de gick ut i kapprummet. Sedan hade Astrid vänt sig om för att trä armen i sin kappa. När hon vände sig tillbaka igen hade det varit tom på den plats där Alice stått. Det fanns ingen Alice i hela korridoren. Astrid hade stått där snopen. Hur hade Alice hunnit ut på den korta stund som Astrid stod vänd ifrån henne? Hon hade sprungit ut på gården, för hon hade ju inte kunnat hinna långt men ingenstans såg hon Alice.
Astrid hade fått gå ensam hem från skolan. Hon kunde inte minnas när de hände sist. Hon kunde inte minnas att det någonsin hade hänt.
Men nu stod Alice här mitt i deras rum, som fortfarande såg ut som när de fyllde tio är men leksakerna i hyllan hade bytts ut mot böcker och ett smyckeskrin. Nu stod Alice mitt i rummet i vita tålösa stövlar och sa att hon skulle lifta till Paris.
Det gick redan runt i Astrids huvud, hon kände sig alldeles omtöcknad, dels för att Alice hade försvunnit så spårlöst och plötsligt, dels för att hon plötsligt var tillbaka igen och så var det de där stövlarna utan tår.
Astrid hade aldrig sett sådana stövlar tidigare. Hon hade aldrig trott att hon någonsin skulle ha sådana stövlar. Eller ja, Alice. Hon stirrade på stövlarna, på det ställe där Alice tår stack ut ur skospetsen. Det såg konstigt ut. Astrid kände att hon mådde lite illa.
- Vart tog du vägen? sa hon till Alice tår.
tisdag 25 maj 2010
Skilja dem åt
Personer omkring dem hade alltid tyckt att det var så besvärlig att skilja dem åt; dagisfröknar, lärare, konfirmationsprästen och arbetskamraterna i Vinge kommunhus. Det fanns ju till synes ingenting hos Astrid&Alice som skillde dem åt. Man letade förbrilt men förgäves efter ett snedare ögonlock, ett födelsemärke, en leverfläck.
Astrid&Alice hade aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att skilja dem åt. De var inte skillda, de var Astrid&Alice; två men en enhet. En enhet som var defekt om den ena av dem skildes från den andra. Det hade de lärt sig tidigt, de var så de var uppfostrade, det var så de var.
Var det något Astrid&Alice avskydde så var det detta när folk försökte hitta olikheter hos dem. Folk kunde trä sina ansikten tätt in till dem och granska dem. Som om de vore ett "finn-fem-fel"-pyssel från en veckotidning. Sådana människor blev till fiender, till ett hot.
Varför var det så svårt att förstå och accpetera att Astrids själ inte begränsades av hennes kropp utan också gick över i Alices, och vise versa?
Astrid&Alice hade aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att skilja dem åt. De var inte skillda, de var Astrid&Alice; två men en enhet. En enhet som var defekt om den ena av dem skildes från den andra. Det hade de lärt sig tidigt, de var så de var uppfostrade, det var så de var.
Var det något Astrid&Alice avskydde så var det detta när folk försökte hitta olikheter hos dem. Folk kunde trä sina ansikten tätt in till dem och granska dem. Som om de vore ett "finn-fem-fel"-pyssel från en veckotidning. Sådana människor blev till fiender, till ett hot.
Varför var det så svårt att förstå och accpetera att Astrids själ inte begränsades av hennes kropp utan också gick över i Alices, och vise versa?
lördag 22 maj 2010
forts
- Så har det varit ända sedan de föddes! berättade mamma stolt.
Mamma tyckte om symmetri. En likadan pelargon på samma plats i varje köksfönster. Samma antal böcker på mammas nattduksbord som på pappas, och med samma färg på omslagen. Ingen lycka hade varit större i mammas liv än när hon fick Astrid&Alice, tvillingdöttrar!
Det blev inte några fler barn. Ibland kunde Astrid&Alice höra pappa fantisera om ett par tvillingpojkar också men då sa mamma alltid att det tordes de inte riskera.
- Tänk om det bara kommer att bli...
Mamma fortsatte aldrig med vad det bara skulle kunna komma att bli men Astrid&Alice förstod ändå, båda två utan att de talade med varandra om det. Det Astrid förstod, förstod Alice. Det kändes otänkbart att något kunde tänkas i Astrids skalle som inte också tänktes i Alices. Om något tänktes i Astrids skalle som inte tänktes i Alices skulle Astrid inte längre veta vem Alice var och om hon inte visste vem Alice var skulle hon inte längre veta vem hon var själv.
Det mamma tänkte var ju att det kanske inte skulle bli två likadana barn. Det kanske bara skulle bli ett. Och vad skulle man göra då? Var skulle man placera det andra barnet i till exempel bilen, så att det inte bli assysmetriskt och därmed ohållbart? Den nya ungen i mitten och en tvilling på varje sida?
Men Astrid&Alice var ändå sötast tillsammans tätt bredvid varandra, den ena bredvid den andra, inget som skillde dem åt. De var som två halvor av ett vacker spänne och om ena sidan av spännet inte fanns så var det inte längre ett spänne.
Det skulle bara bli bekymmer med en annan unge.
Mamma tyckte om symmetri. En likadan pelargon på samma plats i varje köksfönster. Samma antal böcker på mammas nattduksbord som på pappas, och med samma färg på omslagen. Ingen lycka hade varit större i mammas liv än när hon fick Astrid&Alice, tvillingdöttrar!
Det blev inte några fler barn. Ibland kunde Astrid&Alice höra pappa fantisera om ett par tvillingpojkar också men då sa mamma alltid att det tordes de inte riskera.
- Tänk om det bara kommer att bli...
Mamma fortsatte aldrig med vad det bara skulle kunna komma att bli men Astrid&Alice förstod ändå, båda två utan att de talade med varandra om det. Det Astrid förstod, förstod Alice. Det kändes otänkbart att något kunde tänkas i Astrids skalle som inte också tänktes i Alices. Om något tänktes i Astrids skalle som inte tänktes i Alices skulle Astrid inte längre veta vem Alice var och om hon inte visste vem Alice var skulle hon inte längre veta vem hon var själv.
Det mamma tänkte var ju att det kanske inte skulle bli två likadana barn. Det kanske bara skulle bli ett. Och vad skulle man göra då? Var skulle man placera det andra barnet i till exempel bilen, så att det inte bli assysmetriskt och därmed ohållbart? Den nya ungen i mitten och en tvilling på varje sida?
Men Astrid&Alice var ändå sötast tillsammans tätt bredvid varandra, den ena bredvid den andra, inget som skillde dem åt. De var som två halvor av ett vacker spänne och om ena sidan av spännet inte fanns så var det inte längre ett spänne.
Det skulle bara bli bekymmer med en annan unge.
tisdag 18 maj 2010
Två prinsessor
För Astrid&Alice var det ingen kul grej. Det var verkligheten sådan den såg ut och sådan den skulle levas, sådan den alltid hade levats. Några alternativ gavs inte. "De tu skola vara ett".
Eller ja, det var väl inte riktigt sant. Poängen var ju just den att de var två, men identiska, varandras avbild, mammas dockor.
Mamma som sydde deras kläder, klädde på dem, kammade deras ljusa hår som hade lite av det där som tanterna som kom och drack kaffe hos mormor kallade "självfall".
- Sådana små dockor! sa tanterna om Astrid&Alice som satt och ritade identiska prinsessor i identiska ritblock. Det var märkligt det där. Det var inget de kom överens om eller ens talade med varandra om, men de började alltid rita exakt samma saker. Utan att ha sneglat i varandras ritblock målade de varsin prinsessa. Båda prinsessorna hade gröna klänningar.
Eller ja, det var väl inte riktigt sant. Poängen var ju just den att de var två, men identiska, varandras avbild, mammas dockor.
Mamma som sydde deras kläder, klädde på dem, kammade deras ljusa hår som hade lite av det där som tanterna som kom och drack kaffe hos mormor kallade "självfall".
- Sådana små dockor! sa tanterna om Astrid&Alice som satt och ritade identiska prinsessor i identiska ritblock. Det var märkligt det där. Det var inget de kom överens om eller ens talade med varandra om, men de började alltid rita exakt samma saker. Utan att ha sneglat i varandras ritblock målade de varsin prinsessa. Båda prinsessorna hade gröna klänningar.
lördag 15 maj 2010
Eftertanke
Efter den där dansen till Sven-Ingvars hade det visat sig att det här med de identiska, bylsiga, ljusblå kostymerna var något som Bo och Bengt hade sett som en "kul grej". Inte som något självklart, grundläggande och livsnödvändigt.
Bo kunde mycket väl tänka sig att ha spräckliga bermudashorts samma dag som Bengt gick omkring i kostym.
Det var en besvikelse, det kunde man inte säga annat, och det fick Astrid&Alice att stanna upp och fundera lite dagarna efter den där vilda glädjeyran på natten efter Sven-Ingvars. Hur skulle de göra nu? Det var ett viktigt beslut att att fatta. Kanske det allra viktigaste. Det handlade ju om hela livet, om lyckan och balansen. Men till slut hade de bestämt sig för att detta var så bra det kunde bli. Bo och Bengt var ett så bra material de kunde förvänta sig att ha att arbeta med.
För de insåg ju att de var tvugna att arbeta med materialet.
Bo kunde mycket väl tänka sig att ha spräckliga bermudashorts samma dag som Bengt gick omkring i kostym.
Det var en besvikelse, det kunde man inte säga annat, och det fick Astrid&Alice att stanna upp och fundera lite dagarna efter den där vilda glädjeyran på natten efter Sven-Ingvars. Hur skulle de göra nu? Det var ett viktigt beslut att att fatta. Kanske det allra viktigaste. Det handlade ju om hela livet, om lyckan och balansen. Men till slut hade de bestämt sig för att detta var så bra det kunde bli. Bo och Bengt var ett så bra material de kunde förvänta sig att ha att arbeta med.
För de insåg ju att de var tvugna att arbeta med materialet.
torsdag 13 maj 2010
Gräl
"Ja, då tyckte ni allt att ni hade fått tag i ett par riktiga rariteter till er perversa samling!"
kunde Bo skrika, eller Bengt, under ett gräl. Han, Bo, eller om det var Bengt, var ju bara några slags museiföremål i Astrid&Alice liv. Hela deras liv var ju bara ett jävla museum. Skrek Bo, eller om det nu var Bengt, när de grälade.
"Och nu," skrek han vidare, "är det väl bäst att jag går över och talar om för de andra att de ska börja gräla också, så att vi - gud förbjude - inte skulle göra något på egen hand och förorsaka någon naturkatastrof i det här symetriska jävla universumet!"
Men han brukade inte gå över till Bengt och Alice, eller om det var Bengt som skulle ha gått över till Bo och Astrid. Han brukade gå ut och klippa gräset istället.
Det underliga, eller kanske det självklara, var att efter ett tag brukade Bengt, eller Bo, också komma utångande, högröd i ansiktet som efter ett gräl, slita fram gräsklipparen ur garaget och börja marschera fram och tillbaka över gräsmattan i samma agressiva takt som Bo, eller Bengt, som om de ville demonstrera något.
Då brukade Astrid, eller Alice, ta med sig sin korsordstidning och gå över till sin syster. Sedan satt de där vid köksbordet och pumpade upp kaffe åt sig ur den jordgubbsmönstrade termosen som de vunnit på tvillingkrysset i tidningen Lätta Kryss. Det var det enda korsordet i korsordstidningen Lätta Kryss som de brukade skicka in lösningen på, eftersom man alltid vann två av samma sak om man vann på det krysset.
Så satt de där med sina korsordstidningar framför sig och drack kaffe ur de vita muggarna med Turkyie-tryck, som de köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet och tittade på sina rariteter medan de mascherade i samma takt ute i de identiskt planerade och skötta trädgårdarna på Blåbärsvägen.
kunde Bo skrika, eller Bengt, under ett gräl. Han, Bo, eller om det var Bengt, var ju bara några slags museiföremål i Astrid&Alice liv. Hela deras liv var ju bara ett jävla museum. Skrek Bo, eller om det nu var Bengt, när de grälade.
"Och nu," skrek han vidare, "är det väl bäst att jag går över och talar om för de andra att de ska börja gräla också, så att vi - gud förbjude - inte skulle göra något på egen hand och förorsaka någon naturkatastrof i det här symetriska jävla universumet!"
Men han brukade inte gå över till Bengt och Alice, eller om det var Bengt som skulle ha gått över till Bo och Astrid. Han brukade gå ut och klippa gräset istället.
Det underliga, eller kanske det självklara, var att efter ett tag brukade Bengt, eller Bo, också komma utångande, högröd i ansiktet som efter ett gräl, slita fram gräsklipparen ur garaget och börja marschera fram och tillbaka över gräsmattan i samma agressiva takt som Bo, eller Bengt, som om de ville demonstrera något.
Då brukade Astrid, eller Alice, ta med sig sin korsordstidning och gå över till sin syster. Sedan satt de där vid köksbordet och pumpade upp kaffe åt sig ur den jordgubbsmönstrade termosen som de vunnit på tvillingkrysset i tidningen Lätta Kryss. Det var det enda korsordet i korsordstidningen Lätta Kryss som de brukade skicka in lösningen på, eftersom man alltid vann två av samma sak om man vann på det krysset.
Så satt de där med sina korsordstidningar framför sig och drack kaffe ur de vita muggarna med Turkyie-tryck, som de köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet och tittade på sina rariteter medan de mascherade i samma takt ute i de identiskt planerade och skötta trädgårdarna på Blåbärsvägen.
lördag 1 maj 2010
Bo och Bengt forts
Astrid&Alice tittade på Bo och Bengt och insåg att det var nu eller aldrig. En sådan chans skulle de aldrig få igen. De såg på varandra och sedan såg de på Bo och Bengt igen. Bo och Bengt vred plötsligt på huvudena och fick syn på Astrid&Alice och deras tuggande käkar hejdade sig unisont och frös i ett fånigt öppet läge.
Astrid&Alice drog snabbt upp mungiporna och blottade sina blixtrande tänder och gav sig in i bussens tobaksdimmor.
Astrid&Alice drog snabbt upp mungiporna och blottade sina blixtrande tänder och gav sig in i bussens tobaksdimmor.
onsdag 28 april 2010
Bo & Bengt forts
Det var den kvällen när Sven-Ingvars spelade i parken utanför - och Vingebuss hade ordnat en bussresa dit. Astrid&Alice hade köpt biljetter, våfflat håret med sina krustänger. De hade nya stora cerisa plastklipps i öronen och klockade kjolar och doftade Couleure de Benneton när de klev ombord på bussen vid stationen.
Innan den kommit till Vinge busstation hade den hämtat passagerare i Vånge och stämningen var redan hög. Mitt bland skränande och rökande människor satt de.
Bo & Bengt.
Två medelålders män i bylsiga, ljusblå kostymer, inga slipsar men tjocka guldkedjor glimmade i halsen innanför de uppknäppta skjortkragarna. De var en aning gråsprängda i tinningarna, huden var solarietorr och det luktade starkt av något namnlöst rakvatten. De tuggade intensivt på varitt tuggummi med nonschalant öppna munnar.
Men det var inte något av detta som gjorde att Astrid&Alice lade märke till dem. Det var de att de hade likadana bylsiga ljusblå kostymer, lika tjocka guldkedjor i halsen mot den lika torra solariebruna hyn. Att de hade gråa hårstrån i samma fält vid tinningarna och tuggade tuggummi i samma takt. Det var det faktum att de så uppenbart var tvillingar som fångade Astrid&Alice uppmärksamhet.
Innan den kommit till Vinge busstation hade den hämtat passagerare i Vånge och stämningen var redan hög. Mitt bland skränande och rökande människor satt de.
Bo & Bengt.
Två medelålders män i bylsiga, ljusblå kostymer, inga slipsar men tjocka guldkedjor glimmade i halsen innanför de uppknäppta skjortkragarna. De var en aning gråsprängda i tinningarna, huden var solarietorr och det luktade starkt av något namnlöst rakvatten. De tuggade intensivt på varitt tuggummi med nonschalant öppna munnar.
Men det var inte något av detta som gjorde att Astrid&Alice lade märke till dem. Det var de att de hade likadana bylsiga ljusblå kostymer, lika tjocka guldkedjor i halsen mot den lika torra solariebruna hyn. Att de hade gråa hårstrån i samma fält vid tinningarna och tuggade tuggummi i samma takt. Det var det faktum att de så uppenbart var tvillingar som fångade Astrid&Alice uppmärksamhet.
onsdag 21 april 2010
Bo och Bengt
Första gången Astrid&Alice såg Bo och Bengt var de 30 år och ännu orörda av män.
Inte så att det inte hade funnits aspiranter, tvärtom. De var ju inte illa att se på och det här med tvillingar är ju alltid lite spännande.
Men hur gör man när vågskålen alltid måste väga jämnt. När det som finns på den ena sidan också måste finnas på den andra, då kan det inte sitta en blond pojke i den ena skålen om det sitter en rödhårig pojke i den andra.
Visste, det hade funnits amibtiösa pojkar som hade erbjudit sig att ta hand om båda Astrid&Alice men det var inte så det fungerade. De hade aldrig delat, alltid haft varsin likadan. Det var så det gick till.
När de första gången såg Bo och Bengt var det som att hitta två sällsynta porslinskatter till samlingen.
Inte så att det inte hade funnits aspiranter, tvärtom. De var ju inte illa att se på och det här med tvillingar är ju alltid lite spännande.
Men hur gör man när vågskålen alltid måste väga jämnt. När det som finns på den ena sidan också måste finnas på den andra, då kan det inte sitta en blond pojke i den ena skålen om det sitter en rödhårig pojke i den andra.
Visste, det hade funnits amibtiösa pojkar som hade erbjudit sig att ta hand om båda Astrid&Alice men det var inte så det fungerade. De hade aldrig delat, alltid haft varsin likadan. Det var så det gick till.
När de första gången såg Bo och Bengt var det som att hitta två sällsynta porslinskatter till samlingen.
söndag 18 april 2010
Lätta Kryss
Alice fimpar cigaretten i det vita askfatet med Türkyie-tryck i botten som är inköpt på den gemensamma charterresan till Turkiet, drar morgonrocken tätare omkring sig och stirrar håglöst på korsordstidningen framför sig; Lätta kryss heter tidningen. Ett exemplar av samma nummer ligger på samma plats på fönsterbrädan i Astrids kök, samma plats som Alice exemplar brukar ligga på när det är Alice som jobbar förmiddagsskiftet i receptionen. I morgon är det Astrid som ska sitta i sin morgonrock vid sitt köksbord och klicka med sin nästan tomma Türkyie-tändare och lösa korsord i sin tidning.
Alice suckar. Egentligen tycker hon att det är rent hejdlöst tråkigt att lösa korsord. Särskilt i den här tidningen där kryssen är så banala att det tar fem minuter att fylla i dem. Hon har sett andra korsordstidningar i kiosken. Särskilt en som heter Svåra kryss har hon tittat på. Det kunde ju vara trevligt att få tänka lite någon gång. Men de har aldrig köpt den tidningen.
Har man köpt samma korsordstidning i 3o år är det inte bara att byta hur som helst.
Alice suckar. Egentligen tycker hon att det är rent hejdlöst tråkigt att lösa korsord. Särskilt i den här tidningen där kryssen är så banala att det tar fem minuter att fylla i dem. Hon har sett andra korsordstidningar i kiosken. Särskilt en som heter Svåra kryss har hon tittat på. Det kunde ju vara trevligt att få tänka lite någon gång. Men de har aldrig köpt den tidningen.
Har man köpt samma korsordstidning i 3o år är det inte bara att byta hur som helst.
måndag 12 april 2010
Presenterna forts
Varje gång Astrid&Alice dammar sin porslinskattsamling och kommer till den där första, skärglaserad kattungen minns de den där födelsedagskvällen, presenterna och faster Agnes och de kan känna hur den där hisnande känslan griper tag i dem på nytt; som att sjunga djupt ned i en vågdal efter att nyss ha varit högst uppe på den högsta vågkammen. Hur det kör runt i magen och de måste svälja en extra gång. Ändå är det nästa femtio år sedan det hände.
Ingenting fungerade som det skulle så länge faster Agnes födelsedagspresenter låg kvar på de vita skrivborden i Astrid&Alice rum. De kunde inte leka därinne som vanligt, de kunde inte ens gå in i rummet. Tuggorna växte i munnen på dem när de åt, pappa hade den där stränga rynkan mellan ögonen, som han brukade ha när det var mycket att göra på jobbet, mamma darrade i hela kroppen så att hon spilde på den nya duken när hon skulle hälla upp kaffe.
När det blev kväll började Astrid&Alice att storgråta. De ville inte gå och lägga sig i sitt kantrande rum en gång till, ville inte, ville inte, ville inte! Och mamma, som knappt hade sagt ett ord på hela dagen, skrek högt åt pappa:
- Men gör något då, få ut det ur huset, se till att få ut det ur huset nu genast, gör något NU!
Och pappa reste sig med en mycket allvarlig min och tände en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet. Sedan hämtade han dagboken med de röda hjärtana och boken om flickan som ville ha en egen häst från Astrid&Alice rum. Han höll dem en i var hand, i ett tummgrepp, som om han vill röra så lite av dem som möjligt och han slängde de båda böckerna på elden och sedan sitter de tillsammans mamma och pappa och Astrid&Alice och ser hur böckerna brinner upp och blir aska som pappa rakar ut i en hink som han tömmer i trädgårdslandet.
Då känner Astrid&Alice att allt är som vanligt igen och de kan gå in i sitt rum som inte längre är på väg att kantra och börja leka med sina födelsedagspresenter.
Ingenting fungerade som det skulle så länge faster Agnes födelsedagspresenter låg kvar på de vita skrivborden i Astrid&Alice rum. De kunde inte leka därinne som vanligt, de kunde inte ens gå in i rummet. Tuggorna växte i munnen på dem när de åt, pappa hade den där stränga rynkan mellan ögonen, som han brukade ha när det var mycket att göra på jobbet, mamma darrade i hela kroppen så att hon spilde på den nya duken när hon skulle hälla upp kaffe.
När det blev kväll började Astrid&Alice att storgråta. De ville inte gå och lägga sig i sitt kantrande rum en gång till, ville inte, ville inte, ville inte! Och mamma, som knappt hade sagt ett ord på hela dagen, skrek högt åt pappa:
- Men gör något då, få ut det ur huset, se till att få ut det ur huset nu genast, gör något NU!
Och pappa reste sig med en mycket allvarlig min och tände en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet. Sedan hämtade han dagboken med de röda hjärtana och boken om flickan som ville ha en egen häst från Astrid&Alice rum. Han höll dem en i var hand, i ett tummgrepp, som om han vill röra så lite av dem som möjligt och han slängde de båda böckerna på elden och sedan sitter de tillsammans mamma och pappa och Astrid&Alice och ser hur böckerna brinner upp och blir aska som pappa rakar ut i en hink som han tömmer i trädgårdslandet.
Då känner Astrid&Alice att allt är som vanligt igen och de kan gå in i sitt rum som inte längre är på väg att kantra och börja leka med sina födelsedagspresenter.
söndag 11 april 2010
Presenterna
I vanliga fall var Astrid&Alice rum i perfekt symetri. Den ena sidan var en perfekt spegelbild av den andra. På var sin sida om fönstret stod en säng med vita gavlar och ett skärt överkast som mormor virkat. Vid sängens fotända stod en hylla med kramdjur och leksaker. Ovanpå den ena hyllan satt Astrids lockiga docka, ovanpå den andra satt Alice lockiga docka.
På var sin sida om dörren stod ett vitt skrivbord där Astrid&Alice kunde sitta och rita eller sortera sina bokmärken. På födelsedagskvällarna var alltid födelsedagspresenterna upplagda här och det var mycket svårt att slita Astrid&Alice från respektive skrivbord för att stoppa dem i respektive säng.
Men på kvällen den tionde födelsedagen var det som om de inte vågade närma sig skrivborden. Astrid&Alice satt på varsin säng och tittade ömsom på varandra och ömsom på sina skrivbord. Skrivborden ser exakt likadana ut: två rosa porslinskatter, ritblock och pennor, varsin ljusblå klänning. Men så finns de där andra sakerna där.
På Alice bord ligger dagboken med röda hjärtan.
På Astrids boken om en flicka som önskar sig en egen häst.
Det ser otäckt ut. Som om något orent och farligt har kommit in i rummet, som om de där sakerna har fått hela rummet att kantra som om det råder sjögång i rummet. Astrid&Alice känner sig nästan sjösjuka och illmående. Frivilligt kryper de ner i sängarna och gråter sig till sömns.
På var sin sida om dörren stod ett vitt skrivbord där Astrid&Alice kunde sitta och rita eller sortera sina bokmärken. På födelsedagskvällarna var alltid födelsedagspresenterna upplagda här och det var mycket svårt att slita Astrid&Alice från respektive skrivbord för att stoppa dem i respektive säng.
Men på kvällen den tionde födelsedagen var det som om de inte vågade närma sig skrivborden. Astrid&Alice satt på varsin säng och tittade ömsom på varandra och ömsom på sina skrivbord. Skrivborden ser exakt likadana ut: två rosa porslinskatter, ritblock och pennor, varsin ljusblå klänning. Men så finns de där andra sakerna där.
På Alice bord ligger dagboken med röda hjärtan.
På Astrids boken om en flicka som önskar sig en egen häst.
Det ser otäckt ut. Som om något orent och farligt har kommit in i rummet, som om de där sakerna har fått hela rummet att kantra som om det råder sjögång i rummet. Astrid&Alice känner sig nästan sjösjuka och illmående. Frivilligt kryper de ner i sängarna och gråter sig till sömns.
måndag 5 april 2010
Den tionde födelsedagen forts
De hade öppnat alla andra paket men faster Agnes paket hade hela tiden legat där som två brevbomber som väntade på att sprängas. Astrid och Alice kunde nästan höra hur det tickade om dem. Nu var det bara de paketen kvar. Astrid och Alice tittade förskräckta på dem och visste inte vad de skulle göra med dem. Faster Agnes log uppmuntrande mot dem och sköt det röda paketet närmare Alice:
"Har den äran, Alice!"
och det blå paketet närmare Astrid:
"Och det här är till Astrid. Har den äran!"
Sedan lutade hon sig tillbaka på köksstolen och tittade nästan utmanande på mamma.
Astrid och Alice kände att de ville börja gråta. De tittade också på mamma och väntade på att hon skulle säga att de inte behövde öppna paketen, att de inte skulle behöva ta i dem, att hon skulle resa sig upp och rafsa åt sig paketen, öppna skåpet under diskbänken och slänga dem i soppåsen. Sedan skulle hon vända sig mot dem och säga glatt uppmuntrande att "nu äter vi tårta!"
Men mamma gör inget sådant. Hon ser inte ens på Astrid&Alice, hon tittar ut genom fönstret.
"Men ska ni inte öppna dem!" säger faster Agnes.
Och då måste de ju göra det. Som på kommando sträcker Astrid&Alice ut varsin darrande högerhand mot paketen. Alice hand greppar om det röda paketet. Astrids om det blå. Sedan öppnar de dem långsamt, långsamt.
Alice får den dagbok med röda hjärtan.
Astrid får en bok om en flicka som önskar sig en egen häst.
De tittar på varandra. Vad ska de göra nu? Hur ska de bära sig åt?
Först nu reser sig mamma och rafsar åt sig omslagspappren. Öppnar luckan under diskbänken och slänger dem i soppåsen. Hon börjar duka fram assietter och skedar med små ilskna smällar.
"Ni ska väl tacka faster!" säger hon.
Astrid&Alice förstår inte vad hon menar. De känner inte igen henne. De känner inte igen sig själva.
"Nu ska vi äta tårta!" säger mamma men hon låter inte glad och uppmuntrande, bara bestämd.
"Har den äran, Alice!"
och det blå paketet närmare Astrid:
"Och det här är till Astrid. Har den äran!"
Sedan lutade hon sig tillbaka på köksstolen och tittade nästan utmanande på mamma.
Astrid och Alice kände att de ville börja gråta. De tittade också på mamma och väntade på att hon skulle säga att de inte behövde öppna paketen, att de inte skulle behöva ta i dem, att hon skulle resa sig upp och rafsa åt sig paketen, öppna skåpet under diskbänken och slänga dem i soppåsen. Sedan skulle hon vända sig mot dem och säga glatt uppmuntrande att "nu äter vi tårta!"
Men mamma gör inget sådant. Hon ser inte ens på Astrid&Alice, hon tittar ut genom fönstret.
"Men ska ni inte öppna dem!" säger faster Agnes.
Och då måste de ju göra det. Som på kommando sträcker Astrid&Alice ut varsin darrande högerhand mot paketen. Alice hand greppar om det röda paketet. Astrids om det blå. Sedan öppnar de dem långsamt, långsamt.
Alice får den dagbok med röda hjärtan.
Astrid får en bok om en flicka som önskar sig en egen häst.
De tittar på varandra. Vad ska de göra nu? Hur ska de bära sig åt?
Först nu reser sig mamma och rafsar åt sig omslagspappren. Öppnar luckan under diskbänken och slänger dem i soppåsen. Hon börjar duka fram assietter och skedar med små ilskna smällar.
"Ni ska väl tacka faster!" säger hon.
Astrid&Alice förstår inte vad hon menar. De känner inte igen henne. De känner inte igen sig själva.
"Nu ska vi äta tårta!" säger mamma men hon låter inte glad och uppmuntrande, bara bestämd.
söndag 4 april 2010
Den tionde födelsedagen
Men när de fyllde tio var de alltså hemma i radhuset på Plommonvägen med mamma och pappa, mormor och faster Agnes. Det var en viktig födelsedag. Tio år!
Men Astrid och Alice kunde inte vara riktigt glada, det kändes inte riktigt bra. Det fanns något där som kändes liksom hotande och oroande och det låg på bordet framför dem.
Det var faster Agnes födelsedagspresenter. Det syntes redan på långt håll att det var något som var fel med dem. Alla de andra presenterna hade legat parvis och ordentligt på bordet: Ett grönt fyrkantigt paket till Alice, ett grönt fyrkantigt paket till Astrid. Ett runt paket med lila snören till Astrid och ett runt paket med lila snören till Alice.
Men faster Agnes födelsedagspresenter hade inte samma form, omslagspappret hade inte samma färg. Där fanns ett rött paket med guldstjärnor och ett blått med vita prickar.
Men Astrid och Alice kunde inte vara riktigt glada, det kändes inte riktigt bra. Det fanns något där som kändes liksom hotande och oroande och det låg på bordet framför dem.
Det var faster Agnes födelsedagspresenter. Det syntes redan på långt håll att det var något som var fel med dem. Alla de andra presenterna hade legat parvis och ordentligt på bordet: Ett grönt fyrkantigt paket till Alice, ett grönt fyrkantigt paket till Astrid. Ett runt paket med lila snören till Astrid och ett runt paket med lila snören till Alice.
Men faster Agnes födelsedagspresenter hade inte samma form, omslagspappret hade inte samma färg. Där fanns ett rött paket med guldstjärnor och ett blått med vita prickar.
onsdag 31 mars 2010
Faster Agnes
Annars hade det varit ett elände med den där födelsedagen, Astrid och Alice tionde. Det var faster Agnes fel.
Tvillingarna tyckte inte om faster Agnes. Det var något hotfull i luften kring faster Agnes. Faster Agnes kom sällan på besök eftersom hon var ute och reste så mycket. När hon väl kom var hon klädd i färggranna skynken som hon hade köpt i de där länderna hon reste till.
Astrid och Alice kunde inte riktigt förklara vad det var som var så hotfull med faster Agnes som var rund och rosig om kinderna och oftast log mot dem och tindrade med gröna ögon. Det var bara det där att hon alltid talade till dem en i taget, aldrig till dem båda samtidigt. Och hon frågade alltid efter deras åsikter om allting.
"Vad vill du ha Alice?" frågade hon. "En bulle eller ett chokladkex?"
Och så stod hon för så att Alice inte kunde se vad Astrid hade tagit och Alice blev alldeles varm och svettig och mådde illa och sedan kom mamma och knuffade undan Agnes och då såg Alice att Astrid hade tagit en jättestor bulle och Alice måste ta en likadan fast hon mådde så illa nu, tack vare den dumma tant Agnes och det man har tagit måste man äta upp.
En gång hade Astrid och Alice legat i sina sängar i barnkammaren hemma på Plommonvägen och hört hur faster Agnes skällde på mamma och pappa.
"Det är ju äckligt hur ni försöker göra två ungar till en. De sitter ju inte ihop!" fräste faster Agnes ute i köket
"Det är viktigt att skaffa sig en stark personlighet. Hur ska de gå för dem när de blir vuxna? När de blir 40? Ska de gå i likadana kläder då också och arbeta med samma saker, ringa och fråga varandra vad de ska äta till middag?"
Som om det skulle vara något fruktansvärt. Som om Astrid och Alice vore något slags missfoster.
När de fyllde 40 åkte de på charterresa till Turkiet med sina tvillingmän Bo och Bengt. Låg på Kleopatrastranden i Alanya i likadana rosa bikini. Bo och Bengt smörjde dem med solkräm på ryggen. Bengt smörjde Alice och Bo smörjde Astrid. Det var inget äckligt med det. Bara härligt.
Faster Agnes var död och begraven för länge sedan. Rätt åt henne.
Tvillingarna tyckte inte om faster Agnes. Det var något hotfull i luften kring faster Agnes. Faster Agnes kom sällan på besök eftersom hon var ute och reste så mycket. När hon väl kom var hon klädd i färggranna skynken som hon hade köpt i de där länderna hon reste till.
Astrid och Alice kunde inte riktigt förklara vad det var som var så hotfull med faster Agnes som var rund och rosig om kinderna och oftast log mot dem och tindrade med gröna ögon. Det var bara det där att hon alltid talade till dem en i taget, aldrig till dem båda samtidigt. Och hon frågade alltid efter deras åsikter om allting.
"Vad vill du ha Alice?" frågade hon. "En bulle eller ett chokladkex?"
Och så stod hon för så att Alice inte kunde se vad Astrid hade tagit och Alice blev alldeles varm och svettig och mådde illa och sedan kom mamma och knuffade undan Agnes och då såg Alice att Astrid hade tagit en jättestor bulle och Alice måste ta en likadan fast hon mådde så illa nu, tack vare den dumma tant Agnes och det man har tagit måste man äta upp.
En gång hade Astrid och Alice legat i sina sängar i barnkammaren hemma på Plommonvägen och hört hur faster Agnes skällde på mamma och pappa.
"Det är ju äckligt hur ni försöker göra två ungar till en. De sitter ju inte ihop!" fräste faster Agnes ute i köket
"Det är viktigt att skaffa sig en stark personlighet. Hur ska de gå för dem när de blir vuxna? När de blir 40? Ska de gå i likadana kläder då också och arbeta med samma saker, ringa och fråga varandra vad de ska äta till middag?"
Som om det skulle vara något fruktansvärt. Som om Astrid och Alice vore något slags missfoster.
När de fyllde 40 åkte de på charterresa till Turkiet med sina tvillingmän Bo och Bengt. Låg på Kleopatrastranden i Alanya i likadana rosa bikini. Bo och Bengt smörjde dem med solkräm på ryggen. Bengt smörjde Alice och Bo smörjde Astrid. Det var inget äckligt med det. Bara härligt.
Faster Agnes var död och begraven för länge sedan. Rätt åt henne.
måndag 29 mars 2010
Porslinskattsamlingen
Porslinskattssamlingen tog sin början när Astrid och Alice fyllde 10 år. Då fick de varsin rosaglaserad kattunge av mormor. Varsin likadan kattunge.
Så hade det alltid varit, från den allra första början. Det Astrid fick, fick Alice. Och tvärtom. De delade aldrig med varandra. De fick alltid varsin. Men exakt likadan. Vågskålen skulle väga lika tungt på båda sidor, lika tungt på grammet. Och så hade det fortsatt, livet igenom. Lades något i Alice skål måste samma sak, lika mycket läggas i Astrids skål. Togs något bort ur Astrids skål så måste det också tas bort i Alices.
Samlandet hade fortsatt. Katter till födelsedagar och jular och på semestrar. Därför stod det nu 322 porslinskatter i en glasvitrin i vardagsrummet på Blåbärsvägen 2. 322 katter som alla kunde finna sin make i glasvitrinen i vardagsrummet på Blåbärsvägen 4.
Vid ett par tillfällen hade Astrid och Alice varit tvungna att låta en åtråvärd katt gå dem förbi. Den grämer dem ännu, den där blommiga katten med grön botten i basaren i Alanya, på den gemensamma charterresan till Turkiet. Den var så vacker.
Men det fanns bara en. Så den fick stå kvar.
Så hade det alltid varit, från den allra första början. Det Astrid fick, fick Alice. Och tvärtom. De delade aldrig med varandra. De fick alltid varsin. Men exakt likadan. Vågskålen skulle väga lika tungt på båda sidor, lika tungt på grammet. Och så hade det fortsatt, livet igenom. Lades något i Alice skål måste samma sak, lika mycket läggas i Astrids skål. Togs något bort ur Astrids skål så måste det också tas bort i Alices.
Samlandet hade fortsatt. Katter till födelsedagar och jular och på semestrar. Därför stod det nu 322 porslinskatter i en glasvitrin i vardagsrummet på Blåbärsvägen 2. 322 katter som alla kunde finna sin make i glasvitrinen i vardagsrummet på Blåbärsvägen 4.
Vid ett par tillfällen hade Astrid och Alice varit tvungna att låta en åtråvärd katt gå dem förbi. Den grämer dem ännu, den där blommiga katten med grön botten i basaren i Alanya, på den gemensamma charterresan till Turkiet. Den var så vacker.
Men det fanns bara en. Så den fick stå kvar.
onsdag 24 mars 2010
Blåbärsvägen
Det står två identiskt lika porslinskattssamlingar i två identiskt lika glasvitriner i vardagsrummen i de två identiska radhusen på Blåbärsvägen. Två identiskt placerade forsythiabuskar i de identiskt ansade trädgårdarna där två identiskt gråsprängda tvillingmän brukar dra sina gräsklippare av samma märke. Deras bara överkroppar har identiska bleka fält i solbrännan, efter t-shirtarna med det identiska trycket
Türkiye från den gemensamma chartersemestern till Alanya sommaren 1989. Inne i köket sitter tvillingfruarna och löser korsord och röker Marlborou.
Det enda som skiljer dem åt är namnen i passen och numren på husväggarna.
Annars är allting likadant.
Likadana rödrutiga gardiner i köksfönstren och samma nummer av samma korsordstidning framför tvillingfruarna Alice och Astrid på respektive rödrudig vaxduk, de morgnar då de inte jobbar i halvtid i receptionen på rådhuset. Halva tiden jobbar Alice, andra halvan jobbar Astrid.
Den lediga morgonen vid köksbordet är den bästa stunden. Stunden när Alice har hällt upp den andra koppen kaffe och Bengt har gått till sitt jobb på VVS-firman som han äger tillsammans med sin tvillingbror Bo. I samma ögoblick som dörren slår i lås bakom honom sträcker Alice sina långa cerisa naglar mot Marlboroupaketet och knackar ut dagens första cigarett, Bengt tycker inte om att hon röker inomhus. Den andra handen sträcker sig efter en tändare med trycket Türkiye från den gemensamma charterresan 1989. Hon sätter cigaretten i munnen och klickar och klickar med tändaren. Skakar den och klickar igen. Med slutna ögon drar hon in dagens första bloss och slänger ifrån sig tändaren med en uppgiven gest. Hon tänker att snart är det dags för en ny charterresa.
Türkiye från den gemensamma chartersemestern till Alanya sommaren 1989. Inne i köket sitter tvillingfruarna och löser korsord och röker Marlborou.
Det enda som skiljer dem åt är namnen i passen och numren på husväggarna.
Annars är allting likadant.
Likadana rödrutiga gardiner i köksfönstren och samma nummer av samma korsordstidning framför tvillingfruarna Alice och Astrid på respektive rödrudig vaxduk, de morgnar då de inte jobbar i halvtid i receptionen på rådhuset. Halva tiden jobbar Alice, andra halvan jobbar Astrid.
Den lediga morgonen vid köksbordet är den bästa stunden. Stunden när Alice har hällt upp den andra koppen kaffe och Bengt har gått till sitt jobb på VVS-firman som han äger tillsammans med sin tvillingbror Bo. I samma ögoblick som dörren slår i lås bakom honom sträcker Alice sina långa cerisa naglar mot Marlboroupaketet och knackar ut dagens första cigarett, Bengt tycker inte om att hon röker inomhus. Den andra handen sträcker sig efter en tändare med trycket Türkiye från den gemensamma charterresan 1989. Hon sätter cigaretten i munnen och klickar och klickar med tändaren. Skakar den och klickar igen. Med slutna ögon drar hon in dagens första bloss och slänger ifrån sig tändaren med en uppgiven gest. Hon tänker att snart är det dags för en ny charterresa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)