"Det bästa med Carsten", tänkte Alice där hon låg och flöt på den lutande bänken på rastplatsen vid autobahn. "Det bästa med Carsten var att han såg mig, mig Alice. Han såg inte enheten Astrid&Alice, inte de blonda tvillingarna Ahlin. Han såg mig och jag hade ett oerhört behov av att bli sedd som mig själv, som Alice. Bara Alice.
Nu minns jag inte varför. Bara Alice är ju ingenting. Bara ett tomt skal. Ett halvt skal. En missbildning.
Carsten sa att jag var det vackraste han någonsin hade sett. Just jag. Ingen hade så vackra ögon som jag, sa Carsten. Fastän Alice har precis likadana ögon som jag. "
Alice på bänken ryser till så att hon nästan ramlar av de smala, sneda brädorna.
Vilken idiot han hade varit som påstod något sådant. Hon såg exakt likadan ut som sin syster. Det hade de jobbat på i 18 år. Att se Astrid var att se sig själv i spegeln. Var hon den vackraste Carsten hade sett var Astrid också det, det borde en idiot begripa.
"Det borde jag ha begripigt.", tänkte Alice. Hur kunde hon ha köpt att han sett något särskilt hos henne, något unikt. Det fanns inget unikt hos henne. Och sen hade han ju också sett en Maserati.
Hon reste sig häftigt upp. Här kunde hon inte ligga längre. Carsten skulle inte komma tillbaka och hämta henne, det var ju solklart. Hon ville faktiskt inte att han skulle komma tillbaka. Det är inte nyttigt att umgås med idioter.
Så fort det började ljusna gick hon bort till lastbilarna för att försöka få lift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar