Elektricitet

Medan Alice sitter där med cigarett, kaffe och korsord på sin lediga dag och rastlöst trummar med fingrarna på det glatta omslaget av Lätta Jävla Kryss.

Hon tänker på den där sommaren när hon var 18 år. Hon tänker på att den sommaren var det som om hon hade elektricitet i ådrorna. Hon kunde känna hur det blixtrade och sprakade och kröp under huden när hon stod vid vägkanten, med den ena handen på höften och den andra armen utsträckt och tummen i vädret.

Hur hon kunde känna att det sprakade så att det borde höras när hon berättade för Astrid vad hon tänkte göra. Hon tänkte lifta. Till Paris. Hon kunde känna det när hon vände den lamslagna Astrid ryggen och gick därifrån, hur gnistorna sprakade som ett fyrverkeri omkring henne.

När hon stod där vid vägen med tummen i vädret tänkte hon på Astrids min. Hon visste inte om det var känslan av att vara fri, att vara på väg eller tanken på Astrids min som fick blodet att spraka och spritta så. Hur Astrids ansikte hade sett liksom sönderslaget ut.

- Som att slå sig själv på käften, tänkte hon sen. Senare.

Men när hon stod där vid vägen, de där första dagarna. Då var det bara elektricitet. Då var det bara att vara bara hon. Vara Alice.

Varken mer eller mindre. Det som var hon tog slut precis där hennes hud tog slut. Det som var hon, som var Alice, var omslutet av ett sträckt lager hud. Där den huden tog slut, där tog också hon slut. Hon njöt av att känna sina gränser.

Den där andra delen av henne som kallades Astrid, var inte längre en del av henne. Vad det än var som pågick i Astrid just nu så inte pågick det i henne Alice. Det angick henne inte över huvud taget.

 

Alice sluter ögonen och försöker känna den där elektriciteten igen, minnas hur det kändes. De där korta dagarna. Hon fick betala ett högt pris för dem. Att leva resten av livet med Lätta kryss och kaffe, det var vad de kostade.