De hade öppnat alla andra paket men faster Agnes paket hade hela tiden legat där som två brevbomber som väntade på att sprängas. Astrid och Alice kunde nästan höra hur det tickade om dem. Nu var det bara de paketen kvar. Astrid och Alice tittade förskräckta på dem och visste inte vad de skulle göra med dem. Faster Agnes log uppmuntrande mot dem och sköt det röda paketet närmare Alice:
"Har den äran, Alice!"
och det blå paketet närmare Astrid:
"Och det här är till Astrid. Har den äran!"
Sedan lutade hon sig tillbaka på köksstolen och tittade nästan utmanande på mamma.
Astrid och Alice kände att de ville börja gråta. De tittade också på mamma och väntade på att hon skulle säga att de inte behövde öppna paketen, att de inte skulle behöva ta i dem, att hon skulle resa sig upp och rafsa åt sig paketen, öppna skåpet under diskbänken och slänga dem i soppåsen. Sedan skulle hon vända sig mot dem och säga glatt uppmuntrande att "nu äter vi tårta!"
Men mamma gör inget sådant. Hon ser inte ens på Astrid&Alice, hon tittar ut genom fönstret.
"Men ska ni inte öppna dem!" säger faster Agnes.
Och då måste de ju göra det. Som på kommando sträcker Astrid&Alice ut varsin darrande högerhand mot paketen. Alice hand greppar om det röda paketet. Astrids om det blå. Sedan öppnar de dem långsamt, långsamt.
Alice får den dagbok med röda hjärtan.
Astrid får en bok om en flicka som önskar sig en egen häst.
De tittar på varandra. Vad ska de göra nu? Hur ska de bära sig åt?
Först nu reser sig mamma och rafsar åt sig omslagspappren. Öppnar luckan under diskbänken och slänger dem i soppåsen. Hon börjar duka fram assietter och skedar med små ilskna smällar.
"Ni ska väl tacka faster!" säger hon.
Astrid&Alice förstår inte vad hon menar. De känner inte igen henne. De känner inte igen sig själva.
"Nu ska vi äta tårta!" säger mamma men hon låter inte glad och uppmuntrande, bara bestämd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar