Så den första morgonen på sommarlovet låg en lapp på kökbordet:
"Jag har liftat till Paris med Carsten. A."
A.
Så tyst hade det aldrig varit i köket. Astrid såg hur pappa bet ihop tänderna så att käkarna vitnade ända upp till örsnibbarna. Själv kände hon sig så vettskrämd när hon såg den vita lappen på bordet undertecknat med det där ensamma a:et. Trots att hon hade vetat att det skulle hända var det som en chock. Det hade känts så otroligt att hon inte riktigt hade trott på att det var möjligt. Hon grep tag i stolryggen hon hade framför sig och kände hur det svartnade framför ögonen, hur det susade i huvudet. Vad skulle hända nu? Hur skulle det bli nu? Hur kunde Alice ha gett sig av under natten utan att hon Astrid kände av det och vaknade? Var den där samhörigheten mellan dem bara något hon hade inbillat sig?
Så tittade hon upp och fick syn på mamma. Mamma hade slutat att stirra på lappen och stirrade nu på Astrid. Hennes ögon var så svarta och fulla av hat att Astrid ryckte till. Samtidigt var hennes ticks värre än någonsin. Ögonlocket flimmrade och nu ryckte det i båda mungiporna. Växelvis.
Plötsligt började hon röra sig. Plötsligt kom hon emot Astrid.
Astrid backade förskräckt. Med stor hastighet närmade sig denna hatfulla, blinkande och ryckande människa och Astrids ben kändes som förlamade stockar. De förmådde inte bära henne ut ur köket och i säkerhet för detta vilddjur.
Men mamma knuffade bara till henne och fortsatte sedan ut ur köket och in i sovrummet där hon låste dörren bakom sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar