Blåbärsvägen

Det står två identiskt lika porslinskattssamlingar i två identiskt lika glasvitriner i vardagsrummen i de två identiska radhusen på Blåbärsvägen. Två identiskt placerade forsythiabuskar i de identiskt ansade trädgårdarna där två identiskt gråsprängda tvillingmän brukar dra sina gräsklippare av samma märke. Deras bara överkroppar har identiska bleka fält i solbrännan, efter t-shirtarna med det identiska trycket
Türkiye från den gemensamma chartersemestern till Alanya sommaren 1989. Inne i köket sitter tvillingfruarna och löser korsord och röker Marlborou.
Det enda som skiljer dem åt är namnen i passen och numren på husväggarna.
Annars är allting likadant.
Likadana rödrutiga gardiner i köksfönstren och samma nummer av samma korsordstidning framför tvillingfruarna Alice och Astrid på respektive rödrudig vaxduk, de morgnar då de inte jobbar i halvtid i receptionen på rådhuset. Halva tiden jobbar Alice, andra halvan jobbar Astrid.
Den lediga morgonen vid köksbordet är den bästa stunden. Stunden när Alice har hällt upp den andra koppen kaffe och Bengt har gått till sitt jobb på VVS-firman som han äger tillsammans med sin tvillingbror Bo. I samma ögoblick som dörren slår i lås bakom honom sträcker Alice sina långa cerisa naglar mot Marlboroupaketet och knackar ut dagens första cigarett, Bengt tycker inte om att hon röker inomhus. Den andra handen sträcker sig efter en tändare med trycket Türkiye från den gemensamma charterresan 1989. Hon sätter cigaretten i munnen och klickar och klickar med tändaren. Skakar den och klickar igen. Med slutna ögon drar hon in dagens första bloss och slänger ifrån sig tändaren med en uppgiven gest. Hon tänker att snart är det dags för en ny charterresa.