Slagsida

En gång hade det inte varit så.
Det var när Astrid&Alice var 18 år. Då hade Alice plötsligt stått framför Astrid i vita stövlar som räckte nästan ända upp till knäna och där tårna tittade fram ur ett hål i skospetsen.
Astrid hade inte några sådana stövlar. Hon visste inte ens att de skulle ha gått för att köpa stövlar efter skolan den dagen. De brukade alltid gå tillsammans för att köpa kläder, de brukade alltid gå tillsammans, men idag efter den sista lektionen hade Alice plötsligt varit försvunnen.
Alice hade varit bakom henne när de gick ut i kapprummet. Sedan hade Astrid vänt sig om för att trä armen i sin kappa. När hon vände sig tillbaka igen hade det varit tom på den plats där Alice stått. Det fanns ingen Alice i hela korridoren. Astrid hade stått där snopen. Hur hade Alice hunnit ut på den korta stund som Astrid stod vänd ifrån henne? Hon hade sprungit ut på gården, för hon hade ju inte kunnat hinna långt men ingenstans såg hon Alice.
Astrid hade fått gå ensam hem från skolan. Hon kunde inte minnas när de hände sist. Hon kunde inte minnas att det någonsin hade hänt.

Men nu stod Alice här mitt i deras rum, som fortfarande såg ut som när de fyllde tio är men leksakerna i hyllan hade bytts ut mot böcker och ett smyckeskrin. Nu stod Alice mitt i rummet i vita tålösa stövlar och sa att hon skulle lifta till Paris.
Det gick redan runt i Astrids huvud, hon kände sig alldeles omtöcknad, dels för att Alice hade försvunnit så spårlöst och plötsligt, dels för att hon plötsligt var tillbaka igen och så var det de där stövlarna utan tår.
Astrid hade aldrig sett sådana stövlar tidigare. Hon hade aldrig trott att hon någonsin skulle ha sådana stövlar. Eller ja, Alice. Hon stirrade på stövlarna, på det ställe där Alice tår stack ut ur skospetsen. Det såg konstigt ut. Astrid kände att hon mådde lite illa.
- Vart tog du vägen? sa hon till Alice tår.

Skilja dem åt

Personer omkring dem hade alltid tyckt att det var så besvärlig att skilja dem åt; dagisfröknar, lärare, konfirmationsprästen och arbetskamraterna i Vinge kommunhus. Det fanns ju till synes ingenting hos Astrid&Alice som skillde dem åt. Man letade förbrilt men förgäves efter ett snedare ögonlock, ett födelsemärke, en leverfläck.

Astrid&Alice hade aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att skilja dem åt. De var inte skillda, de var Astrid&Alice; två men en enhet. En enhet som var defekt om den ena av dem skildes från den andra. Det hade de lärt sig tidigt, de var så de var uppfostrade, det var så de var.

Var det något Astrid&Alice avskydde så var det detta när folk försökte hitta olikheter hos dem. Folk kunde trä sina ansikten tätt in till dem och granska dem. Som om de vore ett "finn-fem-fel"-pyssel från en veckotidning. Sådana människor blev till fiender, till ett hot.
Varför var det så svårt att förstå och accpetera att Astrids själ inte begränsades av hennes kropp utan också gick över i Alices, och vise versa?

forts

- Så har det varit ända sedan de föddes! berättade mamma stolt.
Mamma tyckte om symmetri. En likadan pelargon på samma plats i varje köksfönster. Samma antal böcker på mammas nattduksbord som på pappas, och med samma färg på omslagen. Ingen lycka hade varit större i mammas liv än när hon fick Astrid&Alice, tvillingdöttrar!

Det blev inte några fler barn. Ibland kunde Astrid&Alice höra pappa fantisera om ett par tvillingpojkar också men då sa mamma alltid att det tordes de inte riskera.
- Tänk om det bara kommer att bli...
Mamma fortsatte aldrig med vad det bara skulle kunna komma att bli men Astrid&Alice förstod ändå, båda två utan att de talade med varandra om det. Det Astrid förstod, förstod Alice. Det kändes otänkbart att något kunde tänkas i Astrids skalle som inte också tänktes i Alices. Om något tänktes i Astrids skalle som inte tänktes i Alices skulle Astrid inte längre veta vem Alice var och om hon inte visste vem Alice var skulle hon inte längre veta vem hon var själv.

Det mamma tänkte var ju att det kanske inte skulle bli två likadana barn. Det kanske bara skulle bli ett. Och vad skulle man göra då? Var skulle man placera det andra barnet i till exempel bilen, så att det inte bli assysmetriskt och därmed ohållbart? Den nya ungen i mitten och en tvilling på varje sida?
Men Astrid&Alice var ändå sötast tillsammans tätt bredvid varandra, den ena bredvid den andra, inget som skillde dem åt. De var som två halvor av ett vacker spänne och om ena sidan av spännet inte fanns så var det inte längre ett spänne.
Det skulle bara bli bekymmer med en annan unge.

Två prinsessor

För Astrid&Alice var det ingen kul grej. Det var verkligheten sådan den såg ut och sådan den skulle levas, sådan den alltid hade levats. Några alternativ gavs inte. "De tu skola vara ett".
Eller ja, det var väl inte riktigt sant. Poängen var ju just den att de var två, men identiska, varandras avbild, mammas dockor.
Mamma som sydde deras kläder, klädde på dem, kammade deras ljusa hår som hade lite av det där som tanterna som kom och drack kaffe hos mormor kallade "självfall".
- Sådana små dockor! sa tanterna om Astrid&Alice som satt och ritade identiska prinsessor i identiska ritblock. Det var märkligt det där. Det var inget de kom överens om eller ens talade med varandra om, men de började alltid rita exakt samma saker. Utan att ha sneglat i varandras ritblock målade de varsin prinsessa. Båda prinsessorna hade gröna klänningar.

Eftertanke

Efter den där dansen till Sven-Ingvars hade det visat sig att det här med de identiska, bylsiga, ljusblå kostymerna var något som Bo och Bengt hade sett som en "kul grej". Inte som något självklart, grundläggande och livsnödvändigt.
Bo kunde mycket väl tänka sig att ha spräckliga bermudashorts samma dag som Bengt gick omkring i kostym.
Det var en besvikelse, det kunde man inte säga annat, och det fick Astrid&Alice att stanna upp och fundera lite dagarna efter den där vilda glädjeyran på natten efter Sven-Ingvars. Hur skulle de göra nu? Det var ett viktigt beslut att att fatta. Kanske det allra viktigaste. Det handlade ju om hela livet, om lyckan och balansen. Men till slut hade de bestämt sig för att detta var så bra det kunde bli. Bo och Bengt var ett så bra material de kunde förvänta sig att ha att arbeta med.
För de insåg ju att de var tvugna att arbeta med materialet.

Gräl

"Ja, då tyckte ni allt att ni hade fått tag i ett par riktiga rariteter till er perversa samling!"
kunde Bo skrika, eller Bengt, under ett gräl. Han, Bo, eller om det var Bengt, var ju bara några slags museiföremål i Astrid&Alice liv. Hela deras liv var ju bara ett jävla museum. Skrek Bo, eller om det nu var Bengt, när de grälade.
"Och nu," skrek han vidare, "är det väl bäst att jag går över och talar om för de andra att de ska börja gräla också, så att vi - gud förbjude - inte skulle göra något på egen hand och förorsaka någon naturkatastrof i det här symetriska jävla universumet!"

Men han brukade inte gå över till Bengt och Alice, eller om det var Bengt som skulle ha gått över till Bo och Astrid. Han brukade gå ut och klippa gräset istället.
Det underliga, eller kanske det självklara, var att efter ett tag brukade Bengt, eller Bo, också komma utångande, högröd i ansiktet som efter ett gräl, slita fram gräsklipparen ur garaget och börja marschera fram och tillbaka över gräsmattan i samma agressiva takt som Bo, eller Bengt, som om de ville demonstrera något.

Då brukade Astrid, eller Alice, ta med sig sin korsordstidning och gå över till sin syster. Sedan satt de där vid köksbordet och pumpade upp kaffe åt sig ur den jordgubbsmönstrade termosen som de vunnit på tvillingkrysset i tidningen Lätta Kryss. Det var det enda korsordet i korsordstidningen Lätta Kryss som de brukade skicka in lösningen på, eftersom man alltid vann två av samma sak om man vann på det krysset.
Så satt de där med sina korsordstidningar framför sig och drack kaffe ur de vita muggarna med Turkyie-tryck, som de köpt på den gemensamma charterresan till Turkiet och tittade på sina rariteter medan de mascherade i samma takt ute i de identiskt planerade och skötta trädgårdarna på Blåbärsvägen.

Bo och Bengt forts

Astrid&Alice tittade på Bo och Bengt och insåg att det var nu eller aldrig. En sådan chans skulle de aldrig få igen. De såg på varandra och sedan såg de på Bo och Bengt igen. Bo och Bengt vred plötsligt på huvudena och fick syn på Astrid&Alice och deras tuggande käkar hejdade sig unisont och frös i ett fånigt öppet läge.
Astrid&Alice drog snabbt upp mungiporna och blottade sina blixtrande tänder och gav sig in i bussens tobaksdimmor.