Nej, det hade inte ”blivit något” den där första kvällen.
Bengt flinar lite för sig själv när han minns Alice ansiktsuttryck när den där lilla missen hade uppdagats. Att de inte hade lekt den där utklädningsleken fullt ut. Närmast illamående hade hon sett ut när hon upptäckte det.
Själv hade han inte varit säker på om det var Astrid eller Alice han hade fått med sig. Inte hade han brytt sig så mycket om vilket heller. Men han förmodar att det hade varit Alice eftersom det sedan hade blivit Alice och han och Astrid och Bo. Han hade aldrig valt, det var det också de som hade bestämd, systrarna, och det var väl egentligen skit samma vilken av dem han hade gift sig med. Men numera kunde han se skillnad på dem.
För det fanns skillnader även om de inte var så pigga på att se det själva, de där tokiga fruntimren. Han hade tagit upp det en gång med Alice. Men bara en gång.
Han visste inte om de verkligen inte såg de själva eller om de bara valde att inte låtsas om det. Bengt hade läst i en tidning hos tandläkaren en gång, att det gick att förtränga saker som var så fruktansvärda att man inte kunde hantera dem. Om man hade blivit utnyttjad sexuellt som barn, till exempel, då var det inte säkert att man mindes det som vuxen eftersom det varit så hemskt att man helt enkelt ”valt” att glömma bort det. Kanske var det frågan om någonting sånt hos Astrid&Alice också, tänkte Bengt.
Eller var de kanske helt enkelt inte så uppmärksamma som man kunde få intrycket av om man tittade på deras identiskt möblerade vardagsrum där inte en jävla liten porslinskatt var placerad med tre millimeters skillnad i de båda husen. Att vare sig Astrid eller Alice kunnat se skillnad på honom och Bo, visste han med säkerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar