Semesterstängt!

För att fira denna ettårsdag kommer Astrid&Alice att ta semester en tid. De känner att de behöver fundera över saker och ting. Som till exempel om de verkligen vill offentliggöra sina liv på det här sättet. Just nu. De befinner sig ju, som sagt, i ett ganska känsligt läge för tillfället och de behöver återfå balansen.
De kommer att åka iväg på den där 60-årsresan till Turkiet, så mycket kan de väl avslöja. Och där kan det gå på ungefär tre olika sätt. Eller fyra, det beror lite på hur man ser det...
Kanske kommer de tillbaka och berättar om resan så småningom. På ett eller annat sätt.
Tills dess ber de er ha överseende och vara tålmodiga!

Igår fyllde Astrid&Alice ett år.

Som historia, alltså. Själva står de ju i begrepp att fylla 60.
Innan Bos död planerade de ju att fira 60 års-dagen på favorithotellet Tropic i Side i Turkiet. Resan var redan bokad och betald via Vings hemsida.
De hade bott på hotell Tropic i Side varje år sedan de fyllde 40. Det var så bra på Tropic. Det var bara att gå över vägen så var man nere på stranden, där det stod gratis solstolar för hotellets gäster. Kaffet smakade åtminstone nästan som i Sverige och i augusti var det alltid kräftskiva. Det gick att få köttbullar i all inclusive-buffén.
Astrid&Alice älskade att ligga i solstolarna i sina rosaglittriga stringbikinis medan Bo och Bengt smorde in dem på ryggen med sololja. Bo och Bengt älskade att smörja in dem med sololja.
Ibland läste de en Barbara Cartland roman. Astrid&Alice, alltså. Bo och Bengt läste Henning Mankell. Ibland köpte de massage av de där massörerna som gick omkring på stranden.
Den första dagen gick de alltid till ett Hamam – ett turkiskt bad, för om man blev tvättad på ett turkiskt bad innan man började sola så höll sig solbrännan alltid mycket längre. Mellan behandlingarna satt de i däckstolar med gröna ansiktsmasker i ansiktet alla fyra och drack gräddrinkar som såg precis ut som ansiktsmaskerna...Bo brukade alltid påpeka detta och de brukade alltid skratta åt det.
På kvällarna klädde Astrid&Alice upp sig i något glittrigt och fransigt och de gick tillsammans till buffén som var uppdukad på restaurangdäcket så att man hade utsikt ut över havet när man satt och åt. Ibland var det grillkväll och då stod den tjocke Ömer bakom grillen. När Astrid&Alice och Bo och Bengt kom fram till grillen viftade Ömer alltid med grillspaden och hojtade:
”Tjena, tjejer och killar!” på svenska.
En gång i veckan kom Stefan Karlsson dit med sin keyboard och då blev det dans. Då tog Astrid&Alice på sig sina bästa, allra glittrigaste klänningar och dansade cheek to cheek med Bo och Bengt till Strangers in the night.
Det var verkligen underbart att vara på semester i Side!

Men hur skulle det bli det här året? Själva födelsedagsåret.
Skulle Bengt verkligen hinna smörja både Astrid och Alice på ryggen med sololja?
Vem skulle påpeka att drinken liknade en ansiktsmask?
Skulle Henning Mankell hinna komma ut med någon ny roman?
Och skulle Sven Karlsson spela Strangers in the night tillräckligt många gånger så att Bengt skulle hinna dansa check to check med dem båda?
Ja, det är frågan...

För det var ju han själv som hade föreslagit det. ”För att bibehålla balansen nu i denna svåra tid..” hade han sagt, han tyckte själv att det lät lite högtidligt faktiskt, men så hade han ju övat hela eftermiddagen. Han hade föreslagit att han, för att i möjligaste mån bibehålla balansen, den balans de hade byggt upp under åren, skulle gå emellan husen på Blåbärsvägen. En vecka i varje hus. Han skulle springa fram och tillbaka på gungbrädan för att hålla den rak, så att säga. På detta sätt skulle de kunna fortsätta att leva så likt sin vanliga livsstil.
Han hade väntat sig att de skulle invända någonting om moralen – eller omoralen – i det hela och han hade förberett sig med argument för en sådan invändning men när ingen invändning kommit hade han inte tagit upp den biten. Istället hade han fortsatt med fraser som att ”nu gäller det att inte tappa fotfästet och låta hela tillvaron rasa samman.” Han hade talat om ”symmetrin” och vikten av ett ”gemensamt yttre”.
Och det verkade ju som om han hade fått dem med sig.
”Nu är det jag som styr den här förbannade cirkusen.” tänkte han lite förvirrat där han satt kvar vid köksbordet och såg Astrid diska med stor frenesi. Frågan var bara om han skulle sitta kvar eller gå hem, och vart hem nu låg...
Astrid sneglade över axeln och såg honom resa sig upp på osäkra ben. Han tvekade en stund i hallen mellan ytterdörren och tv-rummet men bestämde sig till slut för tv-rummet.
”Ja du, kära Bengt” tänkte Astrid&Alice samtidigt vid varsin diskbänk. ”Det finns ett annat sätt att bibehålla balansen men det har du inte tänkt på.”

Efteråt trodde han

att det hade gått ganska bra. Han trodde faktiskt att han hade fått dem med sig.
När han slutat tala, han hade hållit på i kanske tio minuter, lutade han sig tillbaka mot köksstolens ryggstöd så att det knakade.
Egentligen hade han haft för avsikt att sitta självsäkert tillbakalutad mot ryggstödet under hela sitt anförande, benen brett isär och en hand lite nonchalant vilande vid skrevet. Han mindes inte att han hade lutat sig fram. Kanske hade han gestikulerat lite onödigt yvigt också, pratat lite för fort. Det var ju bara det att han inte ville ge de där snacksaliga kärringarna ett enda litet hål att stoppa in någon invändning och överta ordet.
Ordet var hans den här gången.
Och han hade sagt alltihop, precis som han hade tänkt ut det, med samma ord och i den ordningen. Och nu var han klar. Han tittade från Astrid till Alice och från Alice till Astrid och de tittade tillbaka på honom. Ingen av dem sa någonting.
Bengt kände svetten börja rinna ner i nacken på honom och ett konstigt knastrande ljud hördes, men han trodde att det bara var inuti hans huvud.
”Som om någon går mycket sakta på krossade porslinskatter.” tänkte Bengt och undrade sedan varför han tänkte något så vansinnigt. ”Kanske håller jag också på att bli galen.”
Men han önskade verkligen att de där båda kunde sluta att bara sitta där och glo på honom. Någon jävla reaktion var väl inte för mycket begärt.
Så höjde Astrid&Alice på vänster ögonbryn. Tittade på varandra, och hade inte Bengt varit så svettig i nacken kanske han hade sett en liten grön blixt när de där båda blickarna mötte varandra.
”Ja.” sa Alice. ”Jo.”
”Ja, så skulle vi väl kunna göra.” sa Astrid.
Så reste sig Alice och gick ut ur Blåbärsvägen nummer två, genade via den upptrampade stigen genom häcken och gick in i Blåbärsvägen nummer fyra.
Så reste sig Astrid, drorg morgonrocken tätare omkring sig och gick bort till diskbänken och började spola vatten, hårt, hur kranen.
Och Bengt satt där han satt och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen.
Och det är hans eget fel.

Men nu svänger han in på sin gata,

låter cykeln rulla nedför backen mot vändplanen längst ned där nummer två och nummer fyra ligger så prydligt bredvid varandra. Det är nummer två som är hans. Det vet han, för det står det på köpehandlingarna som är underskrivna med hans namn.
Men det är i köksfönstret i nummer fyra som han ser två gråspretiga huvuden skymta när han ställer ifrån sig sin cykel på garageinfarten.
”Lika bra det.” tänker han. Lika bra att de är på samma ställe, för han vill prata med dem båda. Han har förberett det han ska säga noga. Under hela eftermiddagen har han suttit vid skrivbordet på kontoret på VVS-firman och vridit och vränt på det han har att säga. När klockan blev fyra och det vara dags att låsa kontoret och cykla hem hade han tyckt att det lät rätt så bra där inne i hans skalle. Det lät så pass bra att han inbillade sig att han nog skulle få Astrid&Alice att också tycka att det lät bra.
När han kommit halvvägs hem hade han kommit på att han borde ha skrivit ut ett papper med det hela i tio punkter, men ja...det fick väl gå ändå.

Han kliver in i huset på Blåbärsvägen två utan att knacka.
Det verkar som om han skrämmer dem när han kommer in i köket för de stirrar båda på honom som om han vore någon som återvänt från de döda.
Det råder en stämning i köket som om en orkan gått igenom huset, en orkan, ett tåg, en lynchmobb...vilket som, eller alltihop. Det är en stämning av att möbler ligger kullkastade, lådor är utslitna ur sina fack och vända upp och ned, knivar nedsölade och porslinskattsamlingar slängda i golvet och söndertrampade till grus.
Men det är bara en stämning, det är ingenting som syns.
Om Bengt inte varit man hade han kanske lagt märke till den där orkanstämningen. Men nu är han man och fullt upptagen med att rabbla sitt lilla tal inuti huvudet. Fast han hajar till lite vid åsynen av Astrid. Är det något tigerrandigt som skymtar under morgonrocken!
Nå, han dröjer inte länge vid det. Det gäller att hålla sig fokuserad och ta kommandot innan någon av kärringarna börjar snacka. Han harklar sig lite och drar ute en av köksstolarna.
”Jaha, ni tjejer!”, säger han. ”Jag har en idé.”

Han hade inte förstått sig på denna besatthet av att de skulle se likadana ut till varje pris, ändå ut i färgen till trasorna i städskåpet. Vad var grejen? Vad var det som var så farligt med att det fanns olikheter. Vad var det som var så farligt med att inse att man var två personer i stället för en?
Men han hade aldrig mer tagit upp det här med skillnaderna. Naturligtvis inte.
Han undrade om de verkligen inte såg de där olikheterna själva, om de verkligen inte var medvetna, eller om de bara var någon slags förträngning. Han hade läst om det där. Att man kunde tränga bort sådant som var allt för smärtsamt att tänka på, så att det till slut var som om det inte fanns eller aldrig hade hänt.
Nej, varken han eller Bo hade ifrågasatt mera. Bara accepterat det hela och blivit de identiska bröderna B. Bo körde sin gula gräsklippande i samma cirklar i sin trädgård som Bengt körde sin gula gräsklippare i sin trädgård.
De hade spelat med i dårskapen men det hade hänt att de hade utnyttjat det också. Utnyttjat det faktum att Astrid och Alice uppenbarligen inte fann de fem fel som fanns hos honom och Bo.
Det hade hänt att de hade bytt hus med varandra och Bengt hade bott ett par dagar med Astrid medan Bo bodde med Alice och systrarna hade inte märkt av bytet. De gjorde åtminstone ingen min av att ha märkt något.
De hade skrattat en hel del åt detta, bröderna B, åt hur de lurade sina tokiga fruntimmer. Och kanske hade Bo tyckt att det var spännande att dela säng med sin brors fru några nätter då och då.
Bengt skulle aldrig ha erkänt det för brodern men själv hade han nästan tyckt att det var lite kusligt. Det var ju det att han inte märkte så mycket av bytet själv heller. Det hade ju inte varit någon skillnad, ingen skillnad alls. Han kunde lika gärna varit kvar hemma. Det spelade inte någon roll i vilket hus han bodde, eller med vilken syster. Det var bara med eller utan födelsemärke.

Inte förrän nu, när allt ställts över ända, som det slagit honom att de aldrig hade övervägt att säga nej till Astrid och Alice, aldrig ifrågasatt dem. Visst hade de fnissat åt dem och deras galenskaper men det var ändå det som gällde.
”De tio budorden” hade han och Bo fnissat många gånger efteråt med tanke på det där pappret och de tio punkterna. Men de hade ändå följt dem sedan. Levt efter dem i 30 år utan att ens ha diskuterat möjligheten att bryta mot dem. Inte ens så där bröder emellan.
1, Det är av yttersta vikt att upprätthålla ett gemensamt yttre.
2, Vi ska alltid sträva efter största möjliga symmetri.
Det var de två första och viktigaste punkterna/buden på listan. Astrid och Alice hade alltid betett sig som om de vore helt identiska, omöjliga att skilja åt. Som om de vore ett kött.
En gång hade han alltså påpekat att det inte förhåll sig så helt och hållet. Han hade sagt till Alice att hon och Astrid mer liknade de där finn-fem-fel-bilderna som fanns i veckotidningarna. I den ena bilden saknades det fem saker som fanns i den andra. Eller tvärt om.
På Alice kropp fanns det till exempel ett födelsemärke stort som en tumnagel på vänster axel. Hennes ögon var lite, lite rundare än Astrids, gluggen mellan tänderna var någon millimeter bredare. På hennes huvud fanns en lite kal fläck efter att hon fallit mot ett element när hon var fyra år och fått sy två stygn. Håret hade aldrig växt tillbaka på den fläcken. Och eftersom deras morsa inte hade slängt Astrid mot elementet också – Konstigt nog, tänkte Bengt – så hade hon inte den fläcken. Den femte och sista skillnaden var den att Alice var en centimeter längre än Astrid.
Fem skillnader, fem små detaljer som bara någon som kände dem riktigt väl kunde se.
Fem fel.
Han hade använt liknelsen med finn-fem-fel-bilderna när han hade påpekat detta för Alice. Kanske var det därför hon hade slagit till honom. Klippt till honom med knytnäven rakt i ansiktet. Sedan hade hon kastat sig över honom med ett närmast djuriskt rytande och...ja, faktiskt misshandlat honom. Han rodnar lite av skam över detta än idag där han cyklar fram, trots att det gått så många år. Men helt galen hade hon blivit. Hade hade fått kräla in under sängen för att freda sig och till slut hade hon gett sig. Det hade pågått i timmar.
Bo hade blivit skitförbannad på honom eftersom han naturligtvis hade blivit utsatt för samma behandling av Astrid så snart hon fått höra hur om det hela. Hur hade det sett ut om bara en av dem gick omkring blåslagen.